Plattformsspel
EU:s ministerråd lyckades till slut enas om ett förslag på ett direktiv om plattformsarbete. Nu väntar beslut i parlamentet. Men hur det ska implementeras förblir något av en gåta.
Den 22 april väntas EU-parlamentet slutligen anta det direktiv om plattformsarbete som tröskats genom EU:s olika beslutsorgan under flera års tid. Processen har varit ovanlig lång och konfliktfylld. “Rättvisa arbetsvillkor och ett fullgott socialt skydd” för den som tillhandahåller arbete via digitala plattformar var målet när kommissionen slog fast sitt arbetsprogram för 2021. Detta var, som ni kanske minns, en tid då problemen med så kallat gigarbete alltmer uppmärksammats, efter att det under tidigare år i teknikoptimistisk anda framställts som en frigörande kraft med potential att omstöpa arbetsmarknaden. I Kalifornien rasade sedan november 2020 debatten om “Proposition 22”, ett lagförslag som skulle klassificera gigarbetare som självständiga uppdragstagare; i Storbritannien dömde den högsta domstolen i februari 2021 att Ubers chaufförer var att anses som anställda. Och så vidare.
Det var som om hela den arbetsmarknadspolitiska debattens globala strålkastarljus koncentrerades mot några enskilda gestalter (oftast män, ofta migranter). Taxichauffören som får körningar via en app. Budet som levererar maten från restaurangen hem till din dörr. Var de fria eller ofria? Symboler för en skön, ny värld eller för ett digitaliserat slavsamhälle? Frågan var större än arbetsvillkor. Det handlade minst lika mycket om techbolagens ställning i relation till samhället och näringslivet i övrigt. Vad var kreativ “disruption” och nödvändig innovation, och vad regelarbitrage, exploatering och osund konkurrens? Hur åstadkoms en rimlig grad av insyn i och kontroll över algoritmstyrt arbete? Och mitt i skärningspunkten av dessa frågor skred EU-kommissionen till verket. Ja, gigföretagen skapade nya jobb åt de som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, och, ja, företagens affärsmodeller öppnade onekligen för osäkra arbetsvillkor och oklara kontraktsförhållanden.
Arbete via digitala plattformar behövde regleras genom ett direktivet. Om detta var EU-parlamentet med stor majoritet överens när man antog en resolution i slutet av 2021. Men hur skulle det gå till? Att bedöma vem som är anställd och inte har huvudsakligen varit en fråga för de nationella domstolarna som alla dömer utifrån skilda inhemska lagstiftningar och rättstraditioner, även om det också finns viss EU-rättslig praxis. Så kommissionens experter lanserade en nyskapande tanke. Nationell rätt skulle fortfarande avgöra det så kallade arbetstagarbegreppet (vem som är anställd och inte), men för just plattformsarbete skulle EU-rätten föreskriva att medlemsländerna gör dessa bedömningar genom en särskild rättslig metodik: nämligen en motbevisbar presumtion om ett anställningsförhållande i kombination med en omvänd bevisbörda.
Och vad betyder det? Jo, den som arbetar via en digital plattform och som ifrågasätter sin klassificering — låt säga ett cykelbud som av plattformsföretaget betecknats som en självständig uppdragstagare — ska kunna vända sig till relevant nationell myndighet och det ska sedan vara upp till berört företag att bevisa att ett anställningsförhållande inte föreligger. Bedömningen skulle utgå från en lista med fem kriterier för att avgöra plattformsföretagets grad av kontroll över arbetet; om två av dessa kriterier var uppfyllda skulle det tala för att ett anställningsförhållande förelåg. Nu började det bli svårt. Att det behövdes en bättre balans i maktförhållanden inom gigbranschen tycktes de flesta kunna enas om; när detta skulle konkretiseras i faktiska regler visade sig enigheten vara en chimär. Innebar inte listan med kriterier ett alltför stort ingrepp i medlemsländernas arbetsmarknadspolitik?
I Bryssel demonstrerade olika fackliga organisationer för gigarbetare för förslaget. I skuggorna lurade företagens lobbyister. Och hemma i Sverige, när ett direktivförslaget skickades ut på remiss i början av 2022, kliade sig remissinstanserna sig förbryllat i håret. Direktivtexten visade sig sällsynt svår att förena med svensk rätt, konstaterade till exempel Arbetsdomstolen i sitt remissvar. Ta bara detta med vilken myndighet som ska kontrollera om plattformsarbetare ska åtnjuta rättigheter som anställda eller inte. Någon sådan myndighet finns helt enkelt inte i Sverige, utan frågan har traditionellt ansetts höra hemma hos arbetsmarknadens parter. Skulle Arbetsmiljöverket kunna fylla den funktionen? Absolut inte, förklarade myndigheten i sitt remissvar. Rent arbetsrättsliga bedömningar ligger utanför dess kompetens och behörighet. Svenskt Näringsliv menade med bestämdhet att förslaget stred mot subsidiaritetsprincipen och var ett ingrepp i den nationella kompetensen. LO höll i princip med, om än i andra ordalag. EU ska inte in och peta i vilka som är anställda eller inte.
Inte minst var det listan över kriterier som vållade huvudbry. Ett anställningsförhållande skulle anses föreligga om plattformsföretaget:
bestämmer ersättningen;
utfärdar bindande regler bland annat om arbetets utförande;
övervakar eller kontrollerar kvaliteten på utfört arbete;
begränsar den arbetspresterande parternas möjligheter att välja arbetstider och neka uppdrag;
begränsar möjligheterna att skaffa egna kunder eller arbeta för andra företag.
Det skulle som sagt räcka med att två av fem kriterier var uppfyllda för att en plattformsarbetare skulle anses anställd. Att en huvudman kontrollerar betalning och arbetets utförande, konstaterade Arbetsdomstolen lakoniskt, är förvisso kännetecknande för de ett anställningsförhållande, men faktisk också för i princip alla uppdragsförhållanden. Kriterielistan såg ut som att den skulle innebära att en plattformsarbetare skulle kunna definieras som anställd på helt andra, mycket mer tillåtande grunder, än andra som utför arbete. Låt oss hitta på ett exempel: om en tidning beställer en artikel av en frilansskribent utövar tidningen som uppdragsgivare naturligtvis kontroll över ersättningen (arvodet för artikeln) liksom arbetets utförande (genom återkoppling till skribenten, textredigering, grafisk formgivning och publicering). Det innebär inte att frilansskribenten därför skulle anses vara anställd av tidningen. Om detta skulle nog de flesta vara överens. Men om arbetet av någon anledning förmedlats via en digital plattform skulle alltså en anställning presumeras. Samtidigt hade parlamentet i sin resolution uttalat att den motbevisbara presumtionen inte får “leda till en automatisk klassificering av alla plattformsarbetare som arbetstagare”. Och att de nationella arbetstagarbegreppen skulle fortsätta att gälla. Samtidigt som EU, för just plattformsarbete, tagit sig rätten att ställa upp mycket specifika kriterier. Det var svårt att se hur det hela hängde ihop, både juridiskt och praktiskt.
Debatten rusade vidare. Den svenska EU-parlamentarikern Sara Skyttedal — då ännu kristdemokrat — engagerade sig mot förslaget och rök ihop med aktivister i parlamentet. Tyskland och Frankrike var nu motståndare till ett plattformsdirektiv, jämte Estland och Grekland, även efter att det kompromissats om textinnehållet i slutet av 2023. I mars 2024 kunde dock det belgiska ordförandeskapet sy ihop ett förslag som fick estländarna och grekerna att byta fot, och den 11 mars fanns plötsligt en majoritet i ministerrådet för ett direktiv som nu av allt att döma ser ut att bli verklighet. Den stora skillnaden mellan tidigare förslag och det som nu godtagits är att den omdiskuterade kriterielistan är struken. Nu heter det endast (i kap II, art. 5): “Avtalsförhållandet mellan en digital arbetsplattform och en person som utför plattformsarbete via den plattformen ska rättsligt presumeras vara ett anställningsförhållande när sakförhållanden som tyder på kontroll och ledning, i enlighet med gällande nationell rätt, kollektivavtal eller praxis i medlemsstaterna och med beaktande av domstolens rättspraxis, konstateras.”
Den rättsliga presumtionen finns alltså kvar i slutförslaget men det överlåts nu åt medlemsländerna, utifrån respektive lands lagstiftning och utan pådyvlade kriterier, att göra bedömningen. Samtidigt, slår fast i direktivtexten, ska presumtionen var “effektiv” och det ska vara “enkelt i praktiken för den person som utför plattformsarbete att dra nytta av presumtionen”. Hur detta ska gå till utifrån svenska förhållanden är fortfarande mycket oklart. En arbetsrättslig tvist om förekomsten av ett anställningsförhållande uppstår i Sverige normalt genom att någon som på förment uppdragsbasis utför arbete framställer krav enligt någon av arbetsrättens lagar (LAS eller semesterlagen, låt säga) och/eller tillämpligt kollektivavtal, kanske med stöd av sin fackliga organisation. En sådan tvist prövas ytterst i Arbetsdomstolen. Men det finns, som sagt, ingen särskild myndighet att vända sig till för att få frågan avgjord. Det är nu, när direktivet antagits och ska implementeras, inte osannolikt att Sverige på något sätt kommer att behöva inrätta en sådan myndighetsfunktion även om det är främmande för svensk rättstradition och även om det är svårt att se varför en sådan funktion skulle kunna nyttjas endast av de som arbetar uppdragsbaserat via digitala plattformare, och inte av potentiellt felklassificerade uppdragstagare i allmänhet (säg i åkeribranschen, inom kultur- och mediesektorn, i IT-branschen, och så vidare).
Samtidigt är det oklart hur många av de som arbetar plattformsbaserat i Sverige som faktiskt kommer att omfattas av direktivets regler. Såsom jag beskrivit i flera tidigare inlägg är det vanliga förhållandet i Sverige att plattformsarbete utförs genom att plattformsarbetaren ingår ett formellt anställningsavtal med en mellanhand (ibland kallad egenanställningsföretag). I direktivtexten benämns sådana mellanhänder som “förmedlare” och de som utför arbete på detta sätt ska enligt direktivet åtnjuta samma rättigheter som de som har en direkt kontraktsrelation med plattformen. Men i Sverige är ju den som arbetar via en “förmedlare” redan anställd, och någon anställningspresumtion behövs inte. Arbetsdomstolen bedömde i Foodora-målet 2022 att arbete via egenanställningsföretaget Pay Salary rättsligt var ett betrakta som personaluthyrning enligt uthyrningslagen. Det innebär att de arbetsrättsliga skyddsregler som följer av ett anställningsförhållande redan kan göras gällande — inklusive rätt till betad semester, anställningsskydd, föräldraledighet, och så vidare. Om detta i dag inte görs så beror det inte på att lagstiftningen saknas utan på att den, av någon anledning, inte används. Gissningsvis saknar det här inte betydelse att många plattformsarbete är migranter och att många är utländska studenter med uppehållstillstånd för studier — grupper som kan förmodas vara mindre benägna att göra sina rättigheter på arbetsmarknaden gällande, oavsett vad som föreskrivs i ett plattformsdirektiv.
I Sverige har frågan vidare komplicerats av de avgöranden som finns inom arbetsmiljöområdet. Som jag också tidigare diskuterat har förvaltningsrätten vid ett par tillfällen befriat plattformar från arbetsmiljöansvar, trots att arbete utförts med anställningsavtal via en “förmedlare”. Här har vi alltså att göra med den märkliga rättsliga figuren “falska arbetstagare”, det vill säga någon som utför arbete på papperet som anställd men som utifrån arbetsmiljölagens regler inte bedöms vara arbetstagare. Ett liknande utfall vore otänkbart vid ett arbetsrättslig prövning, då ett anställningsavtal i princip alltid skulle bedömas vara just ett anställningsavtal. Kan direktivets skrivning om “förmedlare” bidra till att bringa ordning i denna röra vore det åtminstone till någon nytta. Den förra regeringen beställde en utredning om utvidgat rådighetsansvar inom arbetsmiljörätten, som inte föranlett några förslag på ändrad lagstiftning. Kanske denna fråga kan väckas till liv igen. Det vore, tror jag, bra för att minska risken att vi får en spricka mellan de arbetsrättsliga och arbetsmiljörättsliga arbetstagarbegreppen — något som vore en mycket olycklig utveckling.
Här finns en del intressanta frågor att utforska. Dessvärre löper den svenska debatten på i gamla hjulspår. Organisationen Gigwatch skriver att den svenska modellen inte kan reglera plattformsarbete eftersom plattformsarbetare inte är anställda (vilket för det första inte stämmer, för det andra tyder på bristande facklig fantasi); två forskare replikerar att gigarbetare måste få fortsätta vara gigarbetare men att socialförsäkringssystemet behöver reformeras för att bättre passa uppdragstagare (något som vore helt verkningslöst om de flesta ändå inte arbetar formellt som uppdragstagare — och dessutom kan noteras att de nya förslagen om ändringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna går i princip motsatt riktining). Ingen sida i debatten förmår tänka bortom dikotomin “gigarbete är bra”/”gigarbete är dåligt”. Plattformsarbete har blivit ett projektionsyta för antingen utopier om en friare och liberalare arbetsmarknad eller dystopier om digitaliserade daglönare. Vi får se om debatten får nytt syre när det svårbemästrade direktivet om plattformsarbete ska införlivas i svensk rätt.