Egenanställningens dubbla funktion

"Egenanställning" kan betyda olika saker i olika sammanhang och vi behöver reda ut begreppen

Häromveckan skrev jag om beskedet att egenanställningsföretaget Cool Company inte hade arbetsmiljöansvar när en byggnadsarbetare arbetade utan fallskydd. En dom från kammarrätten från 2019 hade överklagats av Arbetsmiljöverket till Högsta förvaltningsdomstolen, som sent omsider beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

Nyheten har återigen aktualiserat frågan om vad egenanställning egentligen är. Egenanställningsföretag själva gillar att beskriva det som ett mellanting mellan anställning och eget företagande. Frågan är dock om inte egenanställning kan definieras endast utifrån sin form och inte utifrån sitt innehåll.

Formen är alltid densamma. Den som ska utföra ett arbete åt en kund fakturerar via ett bolag, i stället för att fakturera via ett eget företag. För att detta ska kunna åstadkommas upprättas ett anställningsavtal. Kunden betalar sedan egenanställningsföretaget, som betalar ut ersättning som lön till den egenanställde, mot viss provision (vanligen någonstans mellan 5 och 10 procent).

Det är lätt att se fördelarna med detta. Många uppdragsgivare vill att uppdragstagare ska arbeta med F-skatt. Alla uppdragstagare vill inte skaffa F-skatt. Även om processen för att bli godkänd för F-skatt är förhållandevis enkel kanske det verkar som ett onödigt krångel för den som bara utför uppdrag vid sidan av sitt ordinarie arbete, som extraknäck under studietiden, eller under några andra tillfälliga förhållanden. Upplägget med egenanställningsföretag har också den samhällsekonomiska fördelen att skatter betalas in korrekt. Ur Skatteverkets synvinkel är det enklare att kontrollera ett fåtal företag än en mängd olika mikroföretag.

Problemen med egenanställning uppstår när vi börjar titta på arbetets innehåll. Detta kan nämligen variera kraftigt. En egenanställd kan vara både en juriststudent som extrajobbar som DJ på helgen (och fakturerar via exempelvis Frilans Finans) eller en nyanländ som levererar mat för UberEats (och får betalt genom PaySalary). Dessa två personer har vitt skilda sociala ställningar och de har helt olika relationer till sina respektive uppdragsgivare. De har kort sagt ingenting gemensamt, mer än att de båda sorteras in under kategorin “egenanställda”.

Båda har också till synes anställningsavtal. De får lön och någon annan betalar in sociala avgifter. De är skatterättsligt arbetstagare. Men är någon av dem egentligen anställda av egenanställningsföretaget?

Det beror lite på vem man frågar. Och utifrån vilken lagstiftning frågan prövas.

Vad gäller byggnadsarbetaren som arbetade utan fallskydd och fakturerade genom Cool Company så kom kammarrätten fram till att det så kallade anställningsavtalet upprättades först efter att jobbet utförts. Cool Company kunde därför rimligen inte ta något arbetsmiljöansvar. Kanske var detta en person som lika gärna hade kunnat utföra arbetet som egenföretagare. Och egenföretagare ansvarar ju huvudsakligen själva för sin egen arbetsmiljö.

Men matbudet då? Vad är egenanställningsföretagets funktion i det fallet? Arbetet bedrivs under sådana former att det inte rimligen handlar om frilansuppdrag eller självständig näringsverksamhet, utan om regelrätt arbetstagande. Ändå frånsäger sig UberEats allt arbetsmiljöansvar. Huruvida PaySalary - eller vilket bolag som nu tar hand om fakturering och skatteinbetalning - påstår sig ha ett arbetsmiljöansvar är oklart, men här kan man tänka sig att egenanställningsföretaget mer fungerar som ett bemanningsföretag.

Skulle UberEats då befinnas ha arbetsmiljöansvaret? Den frågan är ännu inte prövad, men det är inte osannolikt.

Domen i Cool Company-fallet betyder således inte att ett egenanställningsföretag aldrig kan ha ansvaret för arbetsmiljön. Den betyder enbart att det måste bedömas från fall till fall utifrån hur arbetet faktiskt bedrivs. Vilket är helt rimligt.

Men då kvarstår frågan: behöver vi inte, oavsett hur arbetet faktureras och vem som står för inbetalningen av de sociala avgifterna, hålla fast vid distinktionen mellan uppdragstagare och arbetstagare?

Nästa fråga blir då: i de fall där den som utför arbetet faktiskt arbetar som en arbetstagare, vem är arbetsgivare? Om egenanställningsföretaget är den faktiska arbetsgivaren, då handlar företagets verksamhet rimligen om personaluthyrning och uthyrningslagens regler borde vara tillämpliga, och då uppstår frågan om egenanställningsföretagens verksamhet i de här fallen är förenliga med uthyrningslagen, specifikt förbundet i 10 § att ta betalt av arbetstagare. Om egenanställningsföretaget inte är den faktiska arbetsgivaren, då borde arbetstagaren befinnas vara anställd hos kunden - det vill säga det företag som i slutänden beställt arbetet. Att använda egenanställningsföretag kan alltså öppna för konstruktioner som tillåter andra företag att kringgå skyldigheter enligt exempelvis LAS och kollektivavtal.

Ovanstående illustrerar varför “egenanställning” är odugligt som analytiskt begrepp. Ett begrepp som inom sig kan rymma så vitt skilda företeelser på arbetsmarknaden behöver helt enkelt användas med stor försiktighet.