Nya bud om arbetsmiljöansvaret
Arbetsmiljöverket backar om egenanställningsföretag och regeringen försöker ta grepp om ansvarsfrågan
Lagom till att jag publicerade tisdagens inlägg om oklarheter i arbetsmiljöansvaret i plattformsekonomin kom beskedet att Arbetsmiljöverket upphäver sitt föreläggande mot egenanställningsföretaget Gigger. Bakgrunden till beslutet är att Högsta förvaltningsdomstolen den 15 januari beslutade att inte meddela prövningstillstånd i tvisten mellan Arbetsmiljöverket och Cool Company, som jag också beskrev i inlägget. Kammarrättens dom står därför fast. Eftersom anställningsavtalet i Cool Company-fallet träffades först efter att arbetet hade utförts bedömde Kammarrätten att egenanställningsföretaget inte kunde vara arbetsgivare och därmed heller inte ha något arbetsmiljöansvar. Samma förhållanden gäller för Gigger. Den som använder tjänsten för att ta betalt för arbete gör det utan att först ha någon kontakt med företaget. Gigger kommer in först efter arbetets utförande, som en mellanhand för faktureringen. Och därför kan heller inte Gigger anses vara arbetsgivare i arbetsmiljölagens mening, och kan heller inte bli föremål för Arbetsmiljöverkets tillsyn.
Att Kammarrättens dom står sig innebär samma syn på egenanställningsföretag som tidigare kommit till uttryck i olika domar om egenanställdas rätt till a-kassa. Även om företagen kallar sig arbetsgivare, så är de i praktiken något annat. Det utesluter inte, förmodar jag, att det skulle kunna finnas situationer då ett egenanställningsföretag skulle kunna fungera mer som ett bemanningsföretag, det vill säga ha en relation till en kund som mer skulle påminna om uthyrning av arbetskraft, och då också vara skyldiga att ta ansvar för arbetsmiljön. Då uppstår också en annan fråga: hur en sådan situation skulle harmoniera med uthyrningslagens förbud mot att placera arbetstagare hos kundföretag mot betalning.
En del av problemet är att det saknas en enhetlig definition av vad ett egenanställningsföretag egentligen är och vad det innebär att arbeta som egenanställd. De som utför arbete på detta sätt kan ha vitt skilda ställningar på arbetsmarknaden. I F-skattesystemet - en översyn (SOU 2019:31) uttryckte sig regeringens utredare så här:
Utredningen konstaterade att det inte finns någon gemensam syn på vad som avses med egenanställning eller andra liknande företeelser. Avsaknaden av en sådan gemensam utgångspunkt för olika diskussioner riskerar leda till att många frågor som rör den egenanställdes trygghet och egenanställningsföretagens förutsättningar att göra rätt förblir olösta eftersom man många gånger synes tala om olika företeelser. Vidare ansåg utredningen att det för egenställda eller liknande kan vara oklart vilken trygghet man har i olika avseenden. En del egenanställda uppfattar sig själva som egenföretagare. I dessa fall finns en medvetenhet om att tryggheten vid arbetslöshet och sjukdom ser ut på ett annat sätt än om man haft en anställning under normala förhållanden. Andra kan dock uppfatta att en egenanställning, liksom namnet antyder, innebär den trygghet som en anställning i normala fall leder till.
I regeringens arbetsmiljöstrategi för åren 2021-2025, presenterad i dag, heter det: “I situationer då tjänster förmedlas genom nya digitala verktyg bör det inte finnas några oklarheter i arbetsmiljöansvaret.” Bland annat med anledning av detta menar regeringen att den befintliga arbetsmiljölagstiftningen behöver ses över. Avgörandet om Cool Company betyder inte att sista ordet är sagt i frågan om hur arbetsmiljöansvaret ska fördelas inom gigekonomin.