Vem har ansvaret för arbetsmiljön i gigekonomin?

Om företag som säger sig inte vara arbetsgivare, fastän de kanske är det, och företag som säger sig vara arbetsgivare, fastän de kanske inte är det

Arbetsmiljölagen - som ska förebygga ohälsa och olycksfall i arbetslivet och även i övrigt bidra till en god arbetsmiljö - gäller “varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning” (1 kap, 2 §). I tidigare inlägg har jag skrivit om hur det första av dessa begrepp - arbetstagare - blivit svårfångat när företag i stället vill klassificera de som utför arbete som självständiga uppdragstagare, bland annat just för att undvika regelverk som arbetsmiljölagen.

Men som vi ska se är heller inte det andra begreppet - arbetsgivare - problemfritt. I den så kallade plattformsekonomin är det inte alltid klart vem som ska räknas som anställd, men det är heller långtifrån alltid klart vem som ska räknas som arbetsgivare.

Arbetsmiljöverket har beslutat om ett vitesföreläggande mot plattformsföretaget Gigger. Företaget fungerar både för att förmedla uppdrag till kunder och som ett så kallat egenanställningsföretag. Den som tar ett uppdrag via Gigger blir således formellt anställd av företaget, utan att den enskilde uppdragstagaren behöver registrera F-skattsedel, betala sociala avgifter, och så vidare.

Men att vara arbetsgivare innebär också att åta sig ett ansvar som går utöver det skatterättsliga. Inte minst gäller detta arbetsmiljölagstiftningen, som bygger på att någon måste ha ansvar för arbetsmiljön. Arbetsmiljöverket väljer att ta företag som Gigger på orden när de säger sig vara arbetsgivare, och kräver att de ska utreda arbetsmiljöförhållanden och vidta förebyggande åtgärder för de giggare som får uppdrag via plattformen. Företaget har överklagat, och förklarat att man anser sig uppfylla sitt arbetsmiljöansvar.

Sedan tidigare har Arbetsmiljöverket riktat ett vitesföreläggande mot företaget Taskrunner, som förmedlar hushållstjänster såsom flytthjälp, möbelmontering, trädgårdsarbete, med mera. Taskrunner har också överklagat, men anser sig, till skillnad från Gigger, inte vara arbetsgivare. Taskrunner anser sig endast vara en förmedlare av uppdrag, företrädesvis extraknäck; tjänsten fungerar inte som ett egenanställningsföretag och den som tar uppdrag behöver själv betala eventuella skatter, och så vidare. Men eftersom plattformen kontrollerar vilka uppdrag som ska utföras och vilka som ska utföra dem så har de en funktion som är att jämställa med en arbetsgivares, menar Arbetsmiljöverket.

Den som vill få ett arbete utfört skulle, såvitt jag förstår, kunna använda Taskrunner för att hitta en uppdragstagare, och den personen skulle sedan i sin tur kunna använda sig av Gigger för att ta betalt för arbetet. Det är således inte underligt att Arbetsmiljöverket vill utreda ansvarsförhållandena.

Inte mindre angeläget har det blivit efter en dom som meddelades i kammarrätten i slutet av 2019 och som gällde ett annat egenanställningsföretag, Cool Company. Här var situationen den, att en byggnadsarbetare utfört takarbete utan fallskydd. När Arbetsmiljöverket uppmärksammade detta under en inspektion, uppgav mannen att han var anställd av Cool Company. Myndigheten riktade därför ett vitesföreläggande mot Cool Company med en sanktionsavgift på 400 000 kronor. Kammarrättens slutsats var, att eftersom byggnadsarbetaren ingått avtal med Cool Company först efter att arbetet utförts, så kan företaget omöjligen ha haft något arbetsmiljöansvar:

Det kan alltså konstateras att det är den enskilde som har åtagit sig att utföra arbetet åt kunden och att CCAB vid tidpunkten för Arbetsmiljöverkets inspektion inte var avtalspart till denna kund. Något anställningsförhållande mellan CCAB och den som utförde arbetet åt kunden fanns därför inte vid den aktuella tidpunkten. Att CCAB i efterhand fakturerat arbetet, betalat ut lön och även gjort vissa andra sociala åtaganden gentemot den enskilde har ingen betydelse i sammanhanget. Redan av denna anledning kan CCAB alltså inte anses ha varit arbetsgivare och kan därför inte heller påföras sanktionsavgift.

Arbetsmiljöverket har överklagat domen till Högsta förvaltningsdomstolen, där frågan ännu inte avgjorts. Frågan sätter ljus på den inbyggda motsättningen i egenanställningsföretagens verksamhet. Antingen är man enbart en administrativ mellanhand, som en faktureringsservice, eller så är man en reell uthyrare av arbetskraft, som ett bemanningsföretag. I Cool Company-fallet hade arbetaren överhuvudtaget inget kontakt med sin “arbetsgivare” innan arbetet planerades och utfördes; om ett sådant företag enligt lag skulle vara ålagt att bedriva ett systematiskt och förebyggande arbetsmiljöarbete, skulle hela affärsidén kollapsa.

I tidigare rättsfall om egenanställningsföretag har det handlar om huruvida den “egenanställde” ska ha rätt till a-kassa eller inte. I de flesta fall har domstolarna funnit att den egenanställde i praktiken inte har varit anställd, utan agerat som en självständig uppdragstagare, det vill säga som en egenföretagare, och att den därmed inte haft rätt till arbetslöshetsersättning. Det är värt att citera ett längre resonemang ur den dom från Kammarrätten i Göteborg den 11 maj 2020 (nr 3059-09):

Det avtal som funnits mellan egenanställningsföretaget och den egenanställde och övriga omständigheter avseende relationen mellan dessa parter och de kunder som tagit den egenanställdes tjänster i anspråk innebär att egenanställningsföretaget i förhållande till kunderna är avtalspart och att egenanställningsföretaget även formellt har ett sedvanligt anställningsansvar för den egenanställde. Den utredning som presenterats i målet får emellertid förstås så att det i vissa delar närmast är underförstått att detta ansvar inte ska aktualiseras. Tillsammans med vad som i övrigt framkommit om arbetsledning och lönesättning för de självanställda anser kammarrätten att egenanställningsföretagets roll är sådan att den normalt, och såvitt avser de anställdas rätt till arbetslöshetsersättning, inte kan jämställas med den som andra arbetsgivare har. Generellt innebär det förhållandet, att egenanställningsföretaget skjutits in som avtalspart och administratör mellan den egenanställde och det som i praktiken är dennes kunder, inte att den egenanställde ska anses som en osjälvständig uppdragstagare i det fall omständigheterna i övrigt är sådana att den självanställde, utan relationen med egenanställningsföretaget, skulle ha ansetts vara en självständig uppdragstagare.

Syftet med dessa egenanställningsföretag är att underlätta för den som inte vill starta en egen firma att ändå kunna utföra uppdrag, men via ett annat företags F-skattsedel. Arbetsmiljölagen är till sin karaktär förebyggande och bygger på ansvarsutkrävande. Båda dessa principer sätts ur spel när skenbara anställningsavtal upprättas av en mellanhand i ett trepartsförhållande.

Arbetsmiljöverkets tillsynsinsatser mot företag som Taskrunner, Cool Company och Gigger sätter ljuset både på företag som säger sig inte vara arbetsgivare, fastän de kanske är det, och på företag som säger sig vara arbetsgivare, fastän de inte är det.

Men frågorna kvarstår: hur förebyggs ohälsa och olycksfall i arbetslivet, hur uppnår vi även i övrigt en god arbetsmiljö, och vem är ansvarig?

Utredningen Ett arbetsliv i förändring – hur påverkas ansvaret för arbetsmiljön? (SOU 2017:24, s 236) uttryckte det så här:

I grunden bör det inte vara avgörande om någon är arbetstagare eller inte. Det bör heller inte vara avgörande om arbetet utförs på ett arbetsställe i den mening som begreppet har i lagstiftningen i dag. Utgångspunkten bör i stället vara att en god arbetsmiljö ska kunna uppnås och att alla skyddsvärda personer har en tillfredsställande skyddsnivå enligt arbetsmiljölagstiftningen. Det måste även finnas en bärare av ansvar som tillsynsmyndigheten vid behov kan rikta krav mot.

Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats ska ses som försök att bringa klarhet i vilka det är som bär ansvaret inom de ibland komplicerade strukturer som den så kallade plattformsekonomin skapar. Ligger ansvaret hos den enskilde, som då får ses som egenföretagare, ansvarig för sin egen arbetsmiljö? Ligger ansvaret hos den som beställer arbetet? Har det företag som tillhandahåller den tekniska plattformen och direkt eller indirekt styr uppdragen ett ansvar? Om arbetet utförs genom en mellanhand, som står för fakturering och inbetalning av sociala avgifter, har denna mellanhand ett ansvar?

Var dessa processer slutar kommer sannolikt att ha en avgörande betydelse både för utvecklingen av gigekonomin i Sverige och för framtiden för de så kallade egenanställningsföretagen.