Ett utvidgat rådighetsansvar?
Ska uppdragsgivare ha ett utökat ansvar för arbetsmiljön för uppdragstagare? Och vad skulle det i så fall betyda?
Utan att det uppmärksammades i någon dramatisk omfattning tillsatte den dåvarande regeringen sommaren 2021 en utredning om utökade möjligheter att upprätta en god arbetsmiljö (se direktiven här).
Den svenska arbetsmarknaden har genomgått förändringar sedan arbetsmiljölagen tillkom 1977, konstaterar regeringen, och exemplifierar detta bland annat med förekomsten av arbete som utförs via tekniska plattformar och arbete som utförs på uppdrag, det vill säga av icke-anställd arbetskraft.
Den särskilda utredaren, Kommunals tidigare avtalssekreterare Lenita Granlund, ska enligt plan arbeta fram till 17 juni 2022. En av frågorna på hennes bord är om det går att utvidga arbetsmiljölagens så kallade rådighetsansvar.
Vad betyder det?
Arbetsmiljölagen anger vem som bär ansvaret för arbetsmiljön. Normalt gäller detta i ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande. Men den som anlitar icke-anställd arbetskraft har enligt 3 kap, 12 § i arbetsmiljölagen också en skyldighet att se till att det finns ”fasta anordningar” som skyddar även extern arbetskraft – en konsult, en frilans, en anställd på ett annat företag – från olycksfall eller ohälsa. Även andra anordningar på arbetsplatsen ska kunna användas av extern arbetskraft utan sådana risker. Dessutom anges i samma bestämmelse att den som anlitar inhyrda arbetskraft, det vill säga via bemanningsföretag, ska vidta erforderliga skyddsåtgärder även för den.
Ett återkommande tema i detta nyhetsbrev är det så kallade arbetstagarbegreppet. Eller enklare uttryckt: vem är anställd och inte? Vem omfattas av skyddssystem, och vem hamnar utanför? Håller definitionerna fortfarande, eller behöver de omprövas utifrån utvecklingen på arbetsmarknaden?
Utifrån dessa frågeställningar är utredningens uppdrag naturligtvis högintressant.
Vi kan använda ett exempel från min egen yrkesmässiga vardag: frilansjournalister.
Journalistförbundet har en lång tradition av att organisera uppdragstagare. Dessa benämns vanligen frilansar och arbetar oftast med enskild firma eller aktiebolag. Vid ett flertal tillfällen har det inom förbundet väckts frågor om frilansars arbetsmiljö i förhållande till dagens regelverk.
Vissa frilansjournalister arbetar med en hög grad av självständighet. De bestämmer själva över sin arbetsmiljö, arbetar från ett eget kontor eller hemifrån, och behöver sällan eller aldrig underkasta sig arbetsförhållanden som de själva inte kan kontrollera. Dessa grupper behöver vi inte beröra närmare.
Andra frilansjournalister arbetar ibland under förhållanden som i realiteten är att betrakta som ett anställningsförhållande. Dessa ”falska egenföretagare” ska redan betraktas som arbetstagare i arbetsmiljölagens mening. Denna grupp behöver vi inte heller uppehålla oss vid.
Den grupp som är av intresse för oss är i stället de frilansar som arbetar på uppdrag av en kund – i situationer där kunden/uppdragsgivaren har haft ett stort inflytande över hur arbetet ska utföras. Det kan handla om sportjournalister, fotografer, tv-reportrar, reportrar, med flera. Denna grupp styr inte över sin egen arbetsmiljö, men hamnar helt utanför dagens regelverk.
I en debattartikel från 2017 har Journalistförbundet exemplifierat problematiken, delvis utifrån verkliga exempel:
En kvinnlig sportjournalist är ute för att göra sitt jobb. Kanske ska hon rapportera live från en match för en tv-kanal. I samband med detta blir hon antastad. Flera män fäller nedsättande kommentarer. De försöker ta på henne och pussa på henne. Hon känner sig hotad, och behöver avbryta sitt arbete för att sätta sig i säkerhet.
Vad hade gällt om journalisten varit anställd av tv-kanalen?
Då hade hennes arbetsgivare för det första varit skyldig att låta jobbet föregås av en riskbedömning. Hade situationen kunnat förutses eller undvikas?
Om det ändå hade hänt journalisten något, hade arbetsgivaren varit skyldig att utreda det inträffade. Journalisten hade haft rätt till krisstöd. Företaget hade varit tvunget att vidta åtgärder för att se till att något liknande inte händer igen.
Om arbetsgivaren hade struntat i detta hade Arbetsmiljöverket kunnat förelägga företaget att ta sitt ansvar – med vite, om så krävts.
Men vad hade gällt om journalisten inte varit anställd, utan i stället frilans? Det vill säga utfört samma arbete i samband med sportevenemanget, men tagit betalt genom att fakturera via egen firma i stället för att få lön.
Företaget hade då inte varit arbetsgivare, utan uppdragsgivare, och mer eller mindre varit helt ansvarsbefriat.
Arbetets utförande skulle rent juridiskt betraktas som en överenskommelse mellan två företag. Om frilansen identifierat några säkerhetsrisker hade det varit frilansens eget ansvar att åtgärda dessa.
Visserligen finns det lösa skrivningar i lagen om att de båda företagen (frilansen och uppdragsgivaren/tv-kanalen) borde samverka kring säkerhetsfrågor. Men det räcker inte långt.
Den frilansande sportjournalisten hade inte haft några av de rättigheter som hennes anställda motsvarighet hade haft.
I en diskussionstråd bland frilansjournalister på Facebook gavs andra exempel. Det förekom bland annat att frilansande fotografer klättrade på byggställningar eller på tak i samband med arbetsplatsreportage. En del uppdragsgivare diskuterade säkerhetsfrågor innan jobben beställdes, andra gjorde det överhuvudtaget inte.
Rimligen finns det andra grupper av egenföretagare/uppdragstagare på arbetsmarknaden med liknande problem.
Vad är en uppdragstagare som anlitar frilansjournalister skyldig att göra utifrån dagens regelverk?
Se till att frilansen kan använda fasta anordningar på arbetsstället utan risk för ohälsa eller olycksfall.
Samverka med frilansen för att åstadkomma tillfredsställande skyddsförhållanden, både på det egna arbetsstället och i den mån arbete bedrivs gemensamt på ett annat arbetsställe.
Den första skyldigheten gäller endast uppdragsgivaren; den andra skyldigheten är delad mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Det är i praktiken svårt att se den praktiska betydelsen av någon av bestämmelserna för frilansjournalister.
AFS 2001:1 (systematiskt arbetsmiljöarbete) gäller över huvud taget inte.
I arbetsmiljölagens förarbeten uttrycks: ”I verksamheten bör också ingå rutiner för att säkerställa arbetsförhållanden för anlitade entreprenörer eller andra arbetstagare som inte omfattas av ett direkt anställningsförhållande.” (Prop. 1990/91:140, s 41-42). Denna skrivning har dock inte gett något avtryck i lag eller föreskrifter.
Bakgrunden till denna skrivning är att Arbetsmiljökommissionen (1990) tidigare uttryckt en strävan att ”jämställa uppdragsgivare ansvar med arbetsgivaransvaret, så att både uppdragsgivare och uppdragstagare kan vara adressater för yrkesinspektionens förelägganden och förbud”. (SOU 1990:49, s 101 f.). Tanken avvisades några år senare av Utredningen om översyn av arbetsmiljölagen (SOU 1993:81, s 92) som menade att det inte skulle vara möjligt att införa något arbetsmiljöansvar för uppdragsgivare, eftersom det måste vara möjligt för såväl företag som privatpersoner att anlita entreprenörer utan att dra på sig ett omfattande arbetsmiljöansvar.
I utredningen Ett arbetsliv i förändring – hur påverkas ansvaret för arbetsmiljön? (SOU 2017:24, s 236) lyfts frågan om ett rådighetsansvar i bred bemärkelse som en fråga att diskutera vidare:
I grunden bör det inte vara avgörande om någon är arbetstagare eller inte. Det bör heller inte vara avgörande om arbetet utförs på ett arbetsställe i den mening som begreppet har i lagstiftningen i dag. Utgångspunkten bör i stället vara att en god arbetsmiljö ska kunna uppnås och att alla skyddsvärda personer har en tillfredsställande skyddsnivå enligt arbetsmiljölagstiftningen. Det måste även finnas en bärare av ansvar som tillsynsmyndigheten vid behov kan rikta krav mot.
Utredningen diskuterar vidare om det skulle gå att införa en kategori i arbetsmiljölagen som motsvarar den grupp som utifrån 1 §, andra stycket medbestämmandelagen brukar kallas jämställda uppdragstagare.
Det är utifrån tankarna i denna utredning som regeringen nu gått vidare med sitt särskilda utredningsuppdrag.
Kanske skulle frågan kunna lösas genom att införa en skyldighet att, i likhet med skrivningen från 1990 års förarbeten till dagens lagstiftning, att i verksamheten ha rutiner för att säkerställa arbetsförhållanden för uppdragstagare som arbetar under förhållanden som åtminstone inom ramen för enskilda uppdrag liknar arbetstagares? I praktiken skulle uppdragsgivaren ha samma rådighetsansvar för denna grupp, som den har i dag för bemanningsanställda, enligt AML 3 kap, 12 §. En motsvarande rättighet för skyddsombud att agera till förmån för denna grupp skulle också behöva införas i AML 6 kap, 6a §.
Hursomhelst finns det anledning att emotse utredningens resultat med intresse.