Vilket arbetsmiljöansvar har Taskrunner?
Förvaltningsrättens dom i Taskrunner-målet visar på vikten av att se bortom de tekniska plattformarna på hur arbetet faktiskt utförs.
I en ledare i ETC skriver Jenny Bengtsson att “Sverige går åt fel håll vad gäller gigjobben”. Bakgrunden är Arbetsmiljöverkets föreläggande från oktober 2020 mot företaget Taskrunner, som jag skrivit om tidigare.
Arbetsmiljöverket hade med ett vite om 75 000 kronor krävt att företaget skulle vidta vissa förebyggande arbetsmiljöåtgärder till förmån för de “runners” som använder företagets app för att utföra olika tjänster åt kunder, vanligen privatpersoner (flytthjälp, trädgårdsarbete, och liknande). Taskrunner överklagade, med argumentet att deras “runners” inte är arbetstagare och Taskrunner inte arbetsgivare och således inte heller kan åläggas något ansvar enligt arbetsmiljölagen. I juni 2021 fick Taskrunner rätt av förvaltningsrätten i Malmö (mål nr 13356-20).
Domstolen gör en systematisk genomgång av Taskrunners utförare arbetar, och kommer på punkt efter punkt fram till att det knappt finns något som talar för att utförarna ska vara arbetstagare.
Utförarna har ingen arbetsskyldighet. De kan avböja uppdrag. Det finns inte något minimikrav på antalet uppdrag som måste accepteras för att en användare ska få vara kvar på plattformen. Merparten av Taskrunners registrerade användare är i själva verket inaktiva.
Utförarna har ingen lojalitetsplikt. De är obehindrade att ta liknande uppdrag via andra, konkurrerande plattformar, eller på egen hand.
Företaget bestämmer inte ersättningen för uppdragen. Detta beslutas mellan beställare och utförare (t ex den som vill få en soffa flyttad och den som sedan kommer för att flytta soffan). Företaget tar endast ut en procentuell avgift på ersättningen.
Företaget utövar ingen som helst kontroll över hur arbetet utförs, och har heller inte möjlighet att göra det.
Företaget tillhandahåller ingen utrustning och inga lokaler för utförarna.
Arbetsmiljöverket uppehåller sig i sin argumentation vid den kontroll som Taskrunner utövar genom att stänga av “runners” från plattformen för det fall de inte dyker upp till ett avtalat uppdrag. Detta avfärdas av tingsrätten: Det är snarare fråga om grundläggande förutsättningar för att plattformen ska fungera som avsett; nämligen att föra samman den som vill ha en enklare syssla utförd och den som vill utföra den.
Domstolen skriver sammanfattningsvis: Bolaget har små, eller rent av obefintliga, möjligheter att påverka arbetsmiljöförutsättningarna på arbetsplatserna och att fatta beslut om verksamheten där. Bolaget har därmed mycket små möjligheter att infria arbetsmiljöansvaret enligt arbetsmiljölagen. Det är utföraren och beställaren som ensamma förhandlar om villkoren för tjänsten. Bolaget varken leder eller fördelar. Bolaget kontrollerar inte heller arbetet i mer än en mycket begränsad omfattning med koppling till plattformens tillförlitlighet. Bolagets roll verkar istället vara att hjälpa användarna genom betalsystem, försäkring, service och möjligheter att sätta betyg. Eftersom bolaget inte är utförarnas arbetsgivare, kan det inte åläggas något arbetsmiljöansvar.
Arbetsmiljöverket har meddelat att man avser att överklaga domen till kammarrätten. Myndigheten vill ha prejudikat, vilket är begripligt, men jag skulle bli förvånad om inte förvaltningsrättens avgörande står sig. Det är helt enkelt svårt att se på vilket sätt Taskrunners utförare skulle vara arbetstagare i någon vedertagen mening.
I sin krönika frågar sig Jenny Bengtsson: Om ingen är arbetsgivare, ingen är arbetstagare och vad som utförs inte är arbete – vad är ett ”gig” egentligen då? Men borde inte svaret på den frågan vara att det får avgöras utifrån samma principer som alltid? Det är ju inte den eventuella tekniska plattformen som bör avgöra huruvida någon ska betraktas som arbetstagare eller inte, utan hur arbetet faktiskt bedrivs. Om en privatperson anlitar en egenföretagare med F-skattsedel för att utföra ett enklare flyttjobb skulle knappast någon påstå annat än att det var ett uppdragsförhållande och att egenföretagaren ansvarade för sin egen arbetsmiljö. Blir förhållandena annorlunda enbart av den anledningen att arbetet förmedlats via en app, som tar en viss procentuell del av ersättningen för förmedlingen men som i övrigt inte lägger sig i hur eller till vilket pris arbetet utförs?
Detta innebär också att olika plattformar kan bedömas olika, samt att olika typer av arbete för samma plattform kan bedömas olika. Om vi ska ta egenanställningsföretagen som exempel så är det, som jag tidigare varit inne på, stor skillnad på den självständiga konsult som använder ett sådant företag för sin fakturering och på den som anlitas via ett sådant företag för att arbete åt ett annat företag under förhållanden som mer liknar en sämre form av bemanningsanställning. En elektriker som tar ett extrajobb via Taskrunner befinner sig inte i samma situation som ett cykelbud som levererar mat via Uber Eats. Och så vidare.
“Nu råder ett vakuumliknande tillstånd över vad som blir allt vanligare i Sverige”, skriver Jenny Bengtsson, men den som bläddrar lite i den arbetsrättsliga litteraturen inser snart att det inte är ett nytt fenomen att olika tjänster utförs under oklara rättsliga förhållanden. Det är möjligt att det blir vanligare - det är åtminstone lätt att få den uppfattningen när man ser antalet matbud i en normalstor svensk stad 2021 - men det saknas tillförlitlig statistik. Axel Adlercreutz klassiska genomgång Arbetstagarbegreppet från 1964 vimlar av småbrukare med egna hästar som anlitas för transportarbete, skogsarbetare som anlitas för trädgårdsjobb, och så vidare. I vissa fall har de bedömts vara arbetstagare, i andra fall inte. Skillnaden är att det i dag finns tekniska lösningar som möjliggör småjobb av den här typen på ett annat sätt än tidigare - men inte heller historiskt har det saknats exempel på olika fall av svårbedömda mellanmanssituationer.
Förvaltningsrättens dom i Taskrunner-fallet kan i bästa fall bidra till att vi börjar se bortom plattformarna och i stället får upp ögonen för hur det faktiska arbetet ser ut och under vilka former det bedrivs.