Från småskuttar till giggare: historiska paralleller till plattformsekonomin

Om Kaliforniens matvarubud och Bohusläns stenhuggare

Jag skrev i måndagens inlägg om den lagändring som i höstas antogs i Kalifornien, ”Proposition 22”, efter massiv lobbying från plattformsföretagen i Silicon Valley. Innebörden av Prop22 är att chaufförer, matvarubud och andra som arbetar via digitala plattformar visserligen ska åtnjuta ett visst socialt skydd, men utan att klassificeras som arbetstagare. ”Giggarna” är garanterade visst försäkringsskydd och lön för den tid de arbetar, motsvarande 120 procent av minimilönen, men ingen betalning för icke-arbetade timmar, som väntetid eller tid mellan uppdrag.

Det kan alltså beskrivas som att de hamnat i en tredje kategori på arbetsmarknaden, en gråzon mellan anställning och eget företagande. Dara Khosrowshahi, Ubers vd, har varit snabb med att säga att företaget vill se liknande lagstiftning i andra amerikanska delstater. Han beskriver det som en innovation, ”idependent contractor-plus”, som ska garantera både trygghet för enskilde och flexibilitet för företagen.

I ett brev till den nytillträdda Biden-administration har nu företrädare för en lång rad amerikanska fackföreningar – inklusive AFL-CIO, landets största fackförbund – i skarpa ordalag uttryckt sitt motstånd mot etablerandet av denna tredje kategori:

A “third way” classification for app-based workers cannot offer a solution because it gets the problem wrong. App-based companies are denying their workers the legal rights to which they already are entitled as employees. A new worker classification scheme—created by corporations behind some of the most egregious employer abuses in recent history—would be a boon for billionaire CEOs and investors and an outright insult to workers who demand to be treated fairly.

Förbunden uttrycker farhågan att denna nya kategori skulle öppna ett svart hål, som skulle suga in fler grupper på arbetsmarknaden än bara de som arbetar via digitala plattformar. Tidigare ordnade och välbetalda jobb skulle kunna förvandlas till osäkra ”gig”-anställningar, med betalning per timme. För att motverka att gråzonen sprider sig över hela den amerikanska arbetsmarknaden kräver förbunden federal lagstiftning. Hur Biden-administrationen reagerar återstår att se.

Ubers vd kan tro att hans konstruktion ”idependent contractor-plus” skulle vara innovativ. I själva verket har denna kategori av beroende uppdragstagare förekommit under hela det moderna arbetslivets historia i perioder av ekonomisk kris och överutbudskonkurrens. Gigekonomins innovationsanspråk är även här kraftigt överdrivna.

För att hitta en illustrativ, inhemsk historisk parallell behöver vi inte gå längre än till den bohuslänska stenindustrin på 1930-talet. Under mellankrigstiden rådde massarbetslöshet och ekonomisk kris i landet. Exportpriserna på gatsten och kantsten var låga och konkurrensen hård. För att klara sitt uppehälle tvingades stenhuggare arbeta som egna företagare. Det fanns jobb att ta, men alla former av socialt skyddsnät saknades.  

Stenen såldes sedan till mellanhänder, bulvaner, som i sin tur sålde den vidare. Dessa mellanhänder kontrollerade priserna, men undvek alla skyldigheter som hade följt av ett anställningsavtal. De rundade kollektivavtalen genom att anlita stenhuggarna som uppdragstagare, och i stället för att betala avtalsenliga löner tillämpades ett så kallat köpeprissystem. Detta system, som den enskilde stenhuggaren inte hade några möjligheter att påverka, innebar att han själv skulle stå för alla omkostnader för arbetet – ammunition, verktyg, lyftkranar, likaväl som olycksfallsförsäkringar.

Uppdragsgivarna menade att detta var ett system som skulle gynna båda parter, men effekten blev i själva verket att arbetstagarnas risktagande långtifrån uppvägdes av priserna på arbetet. Eftersom betalningarna ofta dröjde eller ibland helt uteblev tvingades stenhuggarna exploatera sig i ännu högre utsträckning.

Effekten av detta blev en omfattande dumpning både av de sociala villkoren och av kvaliteten på produkterna. Ekonomhistorikern Annette Thörnquist, vars forskning jag här helt och hållet lutar mig mot, skriver: ”Stenhuggare som arbetade under dessa former blev en arbetskraftsreserv som i många fall verkade i en gråzon mellan anställning och eget företagande som beroende uppdragstagare eller småproducenter och som lätt kunde utnyttjas av oseriösa aktörer på arbetsmarknaden.”

Både fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna ville stävja denna utveckling. De etablerade företagen ville rensa bland den vildvuxna floran av egna företagare, ”småskuttar”, ”självförsörjare” och ”småmästare”, som de kallades, och facken ville upprätthålla kollektivavtalen och arbetsvillkoren. Strukturproblemen inom stenindustrin tvingade fack och arbetsgivare att samarbeta – att uppträda som parter på en arbetsmarknad. Partssamarbetet inom stenindustrin kom, enligt Annette Thörnquist, att bli en viktig föregångare för den svenska modellen. Med hjälp av statliga ingripanden kunde också partssamarbetet råda bot på underbudskonkurrensen inom stenindustrin, och under de kommande åren bedrevs arbetet under betydligt mer ordnade former.

Om vi vill fullfölja den historiska parallellen är det inte svårt att se likheterna mellan 1930-talets stenindustri och dagens gigekonomi. Vi kan se hur ett överutbud av arbetskraft inom en förhållandevis oreglerad och oorganiserad sektor skapar gråzonsarbete. Vi ser hur arbetet är organiserat kring korta påhugg och hur riskerna överförs från arbetsgivare till arbetstagare. Arbetet utförs utanför ramarna för vanliga anställningsförhållanden, samtidigt som prissättningen är kontrollerad på ett sätt som förhindrar äkta entreprenörskap. Och vi kan slutligen se vilken roll som mellanhänderna spelar, som förmedlare av arbetskraft. Motsvarigheten skulle kanske kunna vara dagens ”egenanställningsföretag” som möjliggör för matvarubud och andra att ”gigga” via dessa företags F-skattsedel.

Den historiska parallellen pekar också på en möjlig lösning på problemen: facklig organisering och samarbete mellan arbetsmarknadens parter, understött av en politisk vilja att åstadkomma förändring.