Frilansens fackliga historia
För 50 år sedan började uppdragstagare att organisera sig fackligt inom Journalistförbundet. De frågor som ställdes då känns igen från dagens debatt.
1893 lämnade Beckman det politiska livet för att blifva fullt bofast i det trefna hem på Djursholm, som han där åt sig och de sina planerat och timrat. Han diktade vackra visor, uppträdde då och då i pressen som “fri lans”, verkade för samskoleidén och togs stundom af regeringen i anspråk för än den ena, än den andra utredningen på det socialpolitiska området …
Så skrev Stockholms Dagblad år 1900 till direktör Ernst Beckmans 50-årsdag. Den enda anledningen att citera detta stycke är att det, enligt SAOB, är första gången ordet “frilans” finns dokumenterat i svenska språket i bemärkelsen fri tidningsmedarbetare. Huruvida Beckman fick betalt för sin tidningsmedverkan förtäljer inte historien, men det var med all sannolikhet en underordnad fråga både för honom och hans uppdragsgivare. Beckman - frisinnad politiker och verkställande direktör i AB Djursholm - skrev inte i tidningar för att förtjäna sitt uppehälle. Detta var mer än väl tryggat på annat sätt. Han skrev som ett fritidsnöje eller som ett sätt att göra sina uppfattningar kända eller påverka opinionen i en viss fråga.
I dagarna har Journalistförbundet uppmärksammat att det är (lite drygt) 50 år sedan förbundet började organisera frilansjournalister fackligt. Vid förbundets kongress 1971 beslutades att ge förbundsstyrelsen i uppdrag att i samarbete med frilansklubben “utarbeta normer för materialleverans, debitering och utbetalning av arvoden”, och att sprida dessa till såväl köpare som säljare av frilansjournalistik. På förslag av Jan Myrdal - ett av fyra kongressombud för frilansklubben - beslutades också att förbundet skulle verka för att åstadkomma likartade villkor för sina medlemmar, som Författarförbundet åstadkommit för sina.1
Mellan direktör Beckmans frilansande från villan i Djursholm i slutet av 1800-talet och de fackliga striderna mot låga arvoden i början av 1970-talet kan det synas vara en milsvid skillnad. Men skillnaden illustrerar också det historiska spänningsfält som genom åren kommit att konstituera frilansjournalistikens villkor: spänningen mellan ideellt och professionellt arbete. Under de tryckta tidningarnas första tid drevs de inte sällan av rent hobbyarbete. Den som skrev gjorde det för att den hade tid; inkomsten säkrades från annat håll. I USA, till exempel, förekom inte betalning för tidningsmedverkan före år 1819, och därefter endast efter att artiklar publicerats, vilket kunde ta upp till ett år. Långt in på 1930-talet betraktades frilansjournalistik som ett kall eller en fritidssysselsättning, inte som ett yrke.2
I Sverige var journalister under 1800-talet underkastade den enskilda tidningsutgivarens godtycke. Endast de mest namnkunniga kunde göra anspråk på betalning i någon större utsträckning.3 Det gjordes under dessa år inte någon skarp åtskillnad mellan frilansar och anställda, mellan arbetstagare och uppdragstagare. Med vissa medarbetare skrevs mer regelbundna kontrakt, men någon trygghet i anställningen var det överhuvudtaget inte tal om. “En viss uppsägningstid förekom väl i allmänhet, men den tillmättes godtyckligt efter omständigheterna, och medarbetarna hade ingenting annat att göra än att låta sig nöja”, skrev Sigfrid Hansson (Per-Albins äldre bror) när han i Svenska Dagbladet 1935 blickade tillbaka på sina första år som journalist.
När Svenska Journalistförbundet bildades 1901 var det med uttryckliga syftet att verka för en professionalisering av kåren, både gällande arbetsvillkor och yrkesetik. Förbundet skulle verka för minimilöner, fasta arbetstider och pensionsersättningar, likväl som för förhindrandet av för medarbetarna förödmjukande uppdrag och för “användande i pressens tjänst endast af personer, som vid fullgörande af sina tidningsmannaplikter och i öfrigt genom hela sitt uppträdande veta att tillvarataga pressens anseende”. Tidningsföretagens anlitande av allehanda “löshästar” och radskrivare var och skulle förbli ett problem för förbundet. På 1930-talet diskuterades hur “bönhaseriet” inom journalistiken skulle förhindras, och kongressen 1934 uppmanade Tidningsutgivarna att inte anlita “personer utanför yrket för journalistiska arbetsuppgifter”.4
Oavsett om frilansen var en ideellt arbetande herre i en villa på Djursholm eller en äventyrlig radskrivare med etiskt tvivelaktiga metoder så innebar frilansen en utmaning för det yrkesförbund som såg som in uppgift att upprätthålla journalistikens villkor och anseende. Samtidigt gick det inte att bortse ifrån att tidningarnas verksamhet förutsatte medverkan även av icke anställd personal, vare sig det handlade om stringers, korrespondenter, recensenter, ortsmedarbetare, lokalredaktörer som avlönades på provision, inhoppande fotografer, och så vidare. I takt med att den svenska arbetsrätten konsoliderades från 1930-talet och framåt utkristalliserades allt tydligare gränserna mellan vilka som var arbetstagare och vilka som inte var det: på arbetsmarknaden i stort, likväl som inom journalistkåren.
Inte minst gällde detta då ATP-systemet infördes 1960, och det inte sällan blev tvistigt för vilka medarbetare som företagen skulle inbetala pensionsavgifter och inte. En uppmärksammad strid utspelades till exempel på Sveriges Radio i början av 1960-talet. Radion hade inte inbetalat några ATP-avgifter till en av sina medarbetare, den folkkära programledaren Jeanette von Heidenstam, under åberopande att hon inte var anlitad som anställd utan som “egen företagare”. von Heidenstam tog sin sak till Riksförsäkringsverket, som slog fast att hon arbetat på så sätt att hon skulle betraktas som anställd och att Sveriges Radio således var skyldig att betala ATP-avgift på hela hennes årsinkomst. 5
Behovet av en tydlig gränsdragning mellan anställd och icke-anställd personal inskärptes ytterligare när den första Lagen om anställningsskydd (LAS) tillkom 1973. En facklig strategi var, som i fallet von Heidenstam, att driva att frilansande medarbetare skulle betraktas som arbetstagare. En annan strategi var att erkänna frilansaren som en självständig uppdragstagare, men att verka för att den skulle tillerkännas villkor som var likställda de anställdas. De fackliga organisationerna kom att tillämpa båda strategierna, ibland parallellt.
När frilansarna inom radio och tv-området formulerade förslag till fackliga krav för en frilansförening så löd det första: “Alla medlemmar ska betraktas som arbetstagare”6. Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF), som då tecknade kollektivavtal för alla journalister inom radio och tv, drev en tvist till Arbetsdomstolen 1975 där man lyckades slå fast att ett antal frilansande medarbetare i Sveriges Radio varit arbetstagare och inte frilansar eller uppdragstagare7.
Journalistförbundet, å sin sida, träffade samma år ett frilansavtal med sin motpart på arbetsgivarsidan, Tidningsarbetsgivarna (TA). Detta avtal tillkom uttryckligen för att bland annat tydliggöra gränsen mellan anställda och frilansar, och i så hög grad som möjligt likställa villkoren grupperna emellan, men samtidigt bejaka frilansens status som självständig uppdragstagare.8 Denna fråga var inte spänningsfri under det fackliga 1970-talet. Bland annat hade DN:s journalistklubb 1977 kommit överens med ledningen om att företaget inte skulle anlita frilansar alls, utom till kulturjournalistik och viss specialistbevakning. Ett stort företag, resonerade man, skulle inte behöva använda sig av “grå arbetskraft”. Detta upprörde Journalistförbundets frilansklubb, som befarade, att om detta synsätt blev förhärskande i branschen, “skulle vi inte ha så mycket annat att göra än att söka fasta jobb eller ställa oss bland de arbetslösas skara”.9
Förbundets styrelse såg inget självändamål i att journalistkåren bestod i ett stort antal frilansare. Tvärtom betonades i förbundets kommunikation vikten av att frilansande medarbetare inte anlitades i stället för fast anställd personal och att de inte anlitades på villkor som var arbetstagarliknande. Frilansen skulle vara självständig och som regel arbeta för mer än en uppdragsgivare, enligt förbundets mening. I en diskussion från början av 1970-talet sa förbundets dåvarande ordförande Östen Johansson: “Att frilansa betyder minskad trygghet, större förslitning av människan. Tänk er situationen med 500-600 frilansare i 60-årsåldern i en konjunkturnedgång! Vad vi ska göra är att sätta honorarnivån högt, och genom att bringa ordning och reda i frilansars villkor pressa upp nivån.”10
En frilansjournalist på den här tiden var sällan en företagare i ordets egentliga bemärkelse, utan som regel en “a-skattare”. Frilansar med egen firma var uttryckligen undantagna från förbundets kollektiva frilansavtal, som i mångt och mycket kan sägas ha varit en överenskommelse för den grupp som med hänvisning till Medbestämmandelagen (MBL) brukar kallas jämställda eller beroende uppdragstagare. Till stor del som en följd av F-skattereformen 1993 är förhållandena i dag de motsatta: en frilansjournalist arbetar normalt genom enskild firma eller aktiebolag. Visst arbete på A-skatt förekommer fortfarande, liksom, på senare tid, arbete genom så kallade egenanställningsföretag - en företeelse jag skrivit om tidigare, dock utan hänvisning till mediebranschen.
Frilansarna är i dag sedan många år en etablerad och stark röst inom Journalistförbundet. Förbundets kollektiva frilansavtal finns fortfarande kvar och omförhandlades så sent som 2015, även om dagens motpart heter Medieföretagen och inte Tidningsarbetsgivarna. Det kompletteras av andra kollektiva, men av förbundet ensidigt utgivna, verktyg för att upprätthålla frilansars arbetsvillkor. Sedan 1970-talet utger förbundet en rekommendation om lägsta frilansarvode, som syftar till att vara normerande för branschen. Sedan ett antal år tillbaka finns också frilanskalkylatorn, som möjliggör för både uppdragsgivare och frilansar att utifrån en önskad månadslön räkna ut ett rimligt arvode, och motsatsvis att kontrollera vad ett erbjudet arvode skulle innebära i motsvarande månadslön. Genom den så kallade Arvodesguiden kan frilansjournalister rapportera vad olika uppdragsgivare betalar i arvode för att öka transparensen och motverka villkorsdumpning.
I en tid då gränserna mellan arbetstagare och uppdragstagare diskuteras på nytt - i Sverige, likväl som på EU-nivå som internationellt - finns det all anledning att studera frilansjournalistikens fackliga historia. Här återfinns många av de frågor som i dag ställs om fackliga strategier och om avvägningar mellan olika intressen. Jag har i detta inlägg endast gjorda några nedslag i en berättelse som skulle förtjäna en mer sammanhållen historisk skildring. Förhoppningsvis kan det stimulera andra att undersöka frågan vidare.
Frilansklubben (Svenska Journalistförbundet), Information nr 4/71 (TAM-Arkiv)
Nicole S Cohen, Writer’s Rights: Freelance Journalism in a Digital Age (2016), s 63
Svenska Journalistförbundet 1901-1951 (1951), s 11
ibid, s 79
“Jeanette von Heidenstam (i TV) vann ATP-strid mot Sveriges radio“, K G Michanek, Expressen 30 januari 1963
“Förslag till fackliga krav för en frilansförening” (Svenska Journalistförbundet), 1971 (TAM-Arkiv)
AD 1975 nr 84
Överenskommelse mellan Tidningarnas Arbetsgivareförening och Svenska Journalistförbundet (1975), s 3
Frilansklubben (Journalistförbundet), Information nr 2/77 (TAM-Arkiv)
“Vi måste lära oss att ta betalt” (Svenska Journalistförbundet), odaterat referat från tidigt 1970-tal (TAM-Arkiv)