Friheten i arbetet och friheten från arbetet

Några rader om vad journalister kan vägra göra på jobbet och vad som kan förvägras dem på fritiden.

En journalist har offentligt samlat in pengar för ett välgörande ändamål. En annan journalist har privat umgåtts med en person som varit föremål för granskande reportage. Ytterligare någon har en brottsmisstänkt sambo. Någon annan skriver något i sociala medier som väcker starka reaktioner. Och så vidare.

Med jämna mellanrum, och inte sällan med viss uppståndelse, infinner sig frågan vad en journalist egentligen får göra på sin fritid utan att kompromettera sin integritet och sitt oberoende. Har en journalist över huvud taget rätt till ett privatliv? Eller ska arbetsgivarna hålla sig på behörigt avstånd från vad de anställda gör utanför arbetstid? Är det en arbetsrättslig fråga, en yrkesetisk fråga, en privat fråga, eller lite av varje?

Delvis – men inte helt – finns svaren i de avtal som Journalistförbundet och Medieföretagen tecknat för journalistiskt arbete. Och de hänger, som jag ska visa, intimt samman med annan, nästan lika laddad fråga: är en journalist skyldig att utföra vilka arbetsuppgifter som helst?

Svaren på båda frågorna skulle kunna sammanfattas så här: En journalist har genom kollektivavtalet en något utökad lojalitetsplikt. För en journalist anställd inom public service är lojalitetsplikten ytterligare preciserad, jämfört med en journalist anställd inom kommersiella medier. Å andra sidan har en journalist större frihet, jämfört med övriga grupper på arbetsmarknaden, att vägra att utföra vissa uppdrag, med hänvisning till det egna samvetet, den egna övertygelsen eller det medieetiska regelverket.

Det vill säga: i mediebranschen är arbetstagarens lojalitetsplikt något utökad, men arbetsgivarens arbetsledningsrätt är å andra sidan något inskränkt.

Låt oss börja med arbetsledningsrätten, och börja från början.

Journalistförbundet, eller Svenska Journalistföreningen, som den inledningsvis hette, bildades den 24 september 1901 – det vill säga för snart på dagen 120 år sedan – under ett möte på Hamburger Börs. Drygt 40 Stockholmsjournalister deltog.¹ Mötet antog ett av redaktör Valfrid Spångberg sedan tidigare utarbetat stadgeförslag, vars första paragraf inleddes:

”Föreningens ändamål är att tillvarataga tidningsmedarbetarnas intressen och höja denna kårs ekonomiska och sociala ställning samt inom densamma befrämja en god och kollegial anda.”

Föreningen skulle därför bland annat verka för ”förhindrande af medarbetarnas användning till för dem självfa och kåren förödmjukande uppdrag, och i samband därmed för användande i pressens tjänst endast af personer, som vid fullgörandet af sina tidningsmannaplikter och i öfrigt genom hela sitt uppträdande veta att tillvarataga pressens anseende.”²

Några gemensamma pressetiska regler fanns inte under slutet av 1800-talet. Tvärtom var det inte ovanligt att tidningar kunde publicera rent hänsynslöst sensationsmakeri, oftast genom så kallade notisjägare som uppehöll sig kring domstolarna och sålde historier om brott och olyckor, inte sällan överdrivna eller rentav fabricerade. Publicistklubben hade redan 1898 uttalat att ”notiserna borde skrifvas av insiktsfullt folk och ej af förste bäste slusk”, och två år senare arrangerade man en debattafton kring temat ”lämpligheten av att publicera vissa rättegångsnotiser”. ³

Publicistklubben var – och är – ett organ där både medarbetare och tidningsägare kan vara medlemmar, och det fanns hos både arbetsgivare och anställda en relativ samsyn kring behovet av pressetisk rensning. När Journalistföreningen under 1900-talets första år förhandlade med arbetsgivarnas organisation, Tidningsutgivarna, om ett så kallat normalkontrakt, så fanns formuleringen om förödmjukande uppdrag från föreningens stadgar med.

Normalkontraktet, som i sin första version träffades 1917, var en icke-bindande föregångare till dagens kollektivavtal. Dess sjunde paragraf löd:

”Medarbetare åligger att helt ägna sig åt det företag, vari han har ordinarie anställning. Det nyhetsstoff, som medarbetare anskaffar eller som finnes på den tidning eller telegrambyrå, vari han är anställd, är tidningens eller byråns egendom och får ej av medarbetare efter eget gottfinnande användas.

Medarbetare får icke åläggas skriva mot sin övertygelse eller eljest utföra förödmjukande uppdrag. Han skall iakttaga ordning och punktlighet, med nit och intresse verkställa honom enligt anställningen åliggande uppgifter, efter förmåga och övertygelse göra sitt bästa för att gagna företaget samt i sitt uppträdande i och utom tjänsten vinnlägga sig om att iakttaga pressens värdighet.”

I de i dag gällande kollektivavtalen för journalister finns i 3 §, ”Allmänna förhållningsregler”, ett stycke med rubriken ”Förödmjukande uppdrag”:

”Medarbetare får inte åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med hans eller hennes övertygelse. Vid bedömning av vad som är förödmjukande ska de spelregler för press, radio och tv som antagits av Pressens Samarbetsnämnd beaktas.”

Denna formulering har således överlevt ända sedan den där septemberkvällen på Hamburger Börs för 120 år sedan. Genom denna skrivning ruckas en aning på den arbetsrättsliga grundsatsen att arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet. En journalist har alltså möjligheten att under vissa givna förutsättningar trotsa den annars så grundmurade arbetsledningsrätten och vägra utföra visst arbete. Men vad betyder det i praktiken?

Frågorna blir lätt hypotetiska och ibland lite absurda. Kan en journalist, som privat sympatiserar med ett visst parti, vägra bevaka händelser som rör ett annat parti? Kan en journalist som är vegan åläggas att skriva ett reportage från ett slakteri? Kan en kristen journalist bevaka ett satanistmöte? Och så vidare. Alla som arbetat på en redaktion vet att det dagligen förs diskussioner om den redaktionella bevakningen och vem som är bäst lämpad att utföra ett visst jobb; alla vet också att detta är frågor som för det mesta löses i samförstånd eller genom normal arbetsledning, men som ibland leder till viss interndebatt.

Från min egen tid som journalist kan jag minnas att regeln om förödmjukande uppdrag åberopats vid åtminstone ett tillfälle – av en reporter som vägrade utföra ett jobb som uppfattades som förmedlat via annonsavdelningen. Frågan löstes lokalt utan tvisteförhandling.

Kollektivavtalsregeln har under alla år aldrig prövats rättslig, så vi har ingen AD-praxis att luta oss mot. Den berörs kort i ett antal förhandlingar mellan de centrala kollektivavtalsparterna från tidigt 1980-tal. Då handlade det om lokaltidningsjournalisters skyldighet att medverka i tidningarnas Lucia-evenemang. Att bevaka Lucia-kröningen och presentera kandidater är journalistiskt arbete; att räkna röster och sitta i en jury är inte journalistiskt arbete, och inget en journalist kan tvingas göra – så långt var de centrala parterna överens vid en förhandling förd på Hallands Nyheter i november 1980.

Man skulle kunna beskriva regeln som både en samvetsklausul och en pressetisk skyddsregel. Som juristen (och tidigare journalisten) Caroline Ferngren påpekat i en intressant kandidatuppsats från 2018 (”Förödmjukande uppdrag – Om journalisters möjlighet att arbetsvägra”) är skyddsobjektet för regeln ”på en och samma gång journalistiken och den enskilda journalisten”.

I sina kommentarer till avtalsregeln från 1990 skrev arbetsgivarorganisationen, som då hette Tidningsarbetsgivarna, att den dels innebär att en journalist inte kan åläggas att skriva annat än vad den anser vara sant, dels att en journalist, till exempel en ledarskribent, inte kan åläggas att uttrycka åsikter som den inte hyser, samt också att regeln gör det ”möjligt för en enskild medarbetare att säga nej till ett uppdrag som innebär förödmjukelse för just honom eller henne”, och att den kan ”åberopas om uppdraget djupt berör den enskilde medarbetarens integritet i frågor av exempelvis religiös eller moralisk art”.

Skrivningen ska garantera att uttryckta åsikter är ärliga, och inte pådyvlade, och att nyheter är sanna, och inte fabricerade. En nyhetsreporter kan inte beordras att ljuga, en recensent kan inte beordras att hylla något den funnit undermåligt, en krönikör kan inte beordras att skriva något den själv inte tycker. Få skulle dock mena att regeln möjliggör för en journalist att vägra utföra normal nyhetsförmedling, även om det även i detta fall finns ett utrymme för personlig tolkning utifrån de egna värderingarna.

Caroline Ferngrens sammanfattande reflektioner kring regeln är värda att citera:

Journalistens integritet är på en samma gång journalistikens integritet, om än inom vissa ramar. (…) Journalistens hela yrkesroll bygger på hennes integritet och oberoende. Mot politiker och andra makthavare, mot kommersiella intressen och, – faktiskt – mot den egna arbetsledningen, om den bryter mot de pressetiska reglerna. Hela idén om en fri press och en viktig del av det demokratiska samhället bygger på detta. Funktionen är så viktig att den är grundlagsskyddad.

Regeln framstår på så sätt som ett extra skyddsnät, en regel som skyddar journalisten – och journalistiken – mot den egna arbetsledningen. Det räcker inte med systemet om ansvarig utgivare eller ens grundlagsskydd. Här skulle regeln kunna vara en sista utpost, ett skydd mot kommersialiserade redaktioner. Samtliga intervjuade i uppsatsen svarar ja på frågan om regeln fyller någon funktion idag. Det framkommer en bild där regeln om förödmjukande uppdrag är en slags trygghet för journalisterna, en påminnelse om det faktiska, demokratiska uppdraget, inte minst i en tid där många redaktioner lever i en tid av ökade krav på lönsamhet.

Journalister har alltså en något utökad frihet i vad de faktiskt är skyldiga att göra på jobbet. Å andra sidan är deras frihet i vad de får göra på sin fritid, som vi nu ska se, något begränsad – även om vi inte ska överdriva betydelsen av något av dessa förhållanden.

Kollektivavtalets 3 § innehåller följande skrivning:

”Medarbetare får inte utan särskilt tillstånd medarbeta i annat massmedium eller åta sig uppdrag som konkurrerar med arbetsgivaren. Sådant tillstånd ska meddelas skriftligen och kan ges åt medarbetare generellt för viss tid.

Medarbetare får inte åta sig uppdrag eller bedriva verksamhet, som inverkar menligt på arbetet i tjänsten. Om medarbetaren avser att åta sig uppdrag eller bisyssla av mer omfattande slag, bör därför samråd först ske med företagsledningen.”

Dessa regler härrör sig från 1950-talets kollektivavtal, även om det då talades om uppdrag som inverkade ”hindrande” på arbetet i tjänsten, i stället för ”menligt” (denna skrivning tillkom 1971). Vad gäller konkurrerande uppdrag är det självklart otillåtet inom de flesta branscher. Journalistavtalet går dock längre än så. En journalist anställd av ett visst medieföretag får inte medverka i annat massmedium utan arbetsgivarens tillstånd, även om det skulle handla om ett icke-konkurrerande uppdrag.

Något allmänt förbud för andra bisysslor – som föreningsuppdrag eller icke-journalistiska extrajobb – finns inte, även om det finns en rekommendation om samråd mellan medarbetare och arbetsgivare. När det gäller skrivningen om uppdrag som inverkar ”menligt” på arbetet har det ibland tvistats i förhandlingar mellan de centrala parterna om den tar sikte även på potentiellt förtroendeskadliga bisysslor (som att inneha ett partipolitiskt uppdrag eller ett föreningsuppdrag vid sidan av sin journalistiska yrkesutövning) eller om den bara avser så kallade arbetshindrande bisysslor – det vill säga bisysslor som genom sin omfattning innebär att den anställde är förhindrad att utföra sina vanliga arbetsuppgifter.

Inte heller denna fråga har avgjorts i domstol, vilket väl tyder på att avtalsskrivningen för det mesta fungerar väl som grund för lokala diskussioner på arbetsplatserna. Sannolikt ligger det inom de flesta granskande samhällsjournalisters yrkesetiska förnuft att avhålla sig från privata åtaganden som skulle kunna göra att opartiskheten i deras arbete ifrågasattes (en kommunalreporter brukar normalt inte insistera på sin rätt att ta kommunpolitiska uppdrag, till exempel).

I kollektivavtalet för medarbetare inom public service finns dessutom följande kompletterande skrivning:

”Medarbetare inom public service-företagen är skyldiga att i offentliga sammanhang avhålla sig från sådana uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet, särskilt på det politiska området, med fog kan ifrågasättas.

I alla frågor som rör relationer till personer, företag eller institutioner skall medarbetare inom public service-företagen alltid handla så att tilltron till dennes opartiskhet i tjänsten inte med fog kan ifrågasättas.

Medarbetare inom public service-företagen får inte utan arbetsgivarens medgivande medverka i sådan reklam där vederbörandes namn och ställning i företaget kan anses ha väsentlig betydelse.”

Bakgrunden till denna särskilda skrivning för public service är sändningstillståndet, det vill säga regeringens tillstånd till Sveriges Radio, SVT och UR att sända radio och tv via marknätet. Sändningstillståndet anger: ”Verksamheten ska präglas av oberoende och stark integritet och bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället.”

Den särskilda skyldigheten för public service-anställda att inte äventyra företagens opartiskhet (särskilt, men inte enbart, i politiska frågor) har fått en rättslig belysning genom fallet AD 2015 nr 61, som berörde Unionens kollektivavtal för public service, vars skrivningar i denna del är likalydande med Journalistförbundets.

Här var situationen den att en programledare på SVT tagit ställning i en viss regionpolitisk fråga på sin privata Facebooksida. Detta föranledde SVT att tillfälligt, under valrörelsen, tilldela honom andra arbetsuppgifter samt att ge honom en skriftlig erinran.

Arbetsdomstolen fann bland annat att SVT:s åtgärder, till skillnad från vad Unionen hävdat, inte bröt mot god sed på arbetsmarknaden eller mot Europakonventionens skrivning om rätten till yttrandefrihet. Domstolen skrev:

”Arbetsdomstolen har funnit att de uttalanden som M.W. gjort på sin Facebooksida varit offentliga och att uttalandena kunnat medföra att SVT:s opartiskhet med fog kunnat ifrågasättas. Det har enligt domstolens mening förelegat s.k. identifikationsfara. I en sådan situation får SVT anses ha ett godtagbart förhållningssätt på så sätt att de medarbetare som vill delta i den offentliga debatten och därmed utnyttja sin yttrandefrihet får godta att de inte kan arbeta i programverksamheten med den eller de frågor de uttalat sig eller agerat i alternativt önskar uttala sig eller agera i.”

Anställda inom public service är alltså inte direkt förhindrade att utnyttja sin yttrandefrihet – men de kan behöva finna sig i att det kan begränsa vad de kan göra inom ramen för sina arbeten. Å andra sidan kan ju då också påminnas om att journalisterna – såväl inom public service som inom andra medieföretag – är skyddade från att tvingas bevaka frågor på ett sätt som strider mot den egna övertygelsen.

Men vad får en journalist egentligen göra på fritiden? Var det inte den frågan som skulle besvaras? Åsikter om detta kan alla ha, men arbetsrättsligt låter sig inte frågan besvaras med annat än att den får bedömas från fall till fall, utifrån principerna i kollektivavtal och allmän rättspraxis. Som i alla anställningsförhållanden råder den lojalitetsplikt som innebär att en arbetstagare ska undvika så kallade pliktkollisioner och i princip sätta arbetsgivarens intressen framför sina egna. Kollektivavtalen innehåller också en skyldighet för arbetsgivaren att vara lojal mot de anställda. Anställningen ska, som det heter, grundas i ”ömsesidig lojalitet och ömsesidigt förtroende”.

En journalist som på sin fritid agerar på ett sådant sätt att det skadar arbetsgivaren kan därmed sägas brytas mot lojalitetsplikten. Men – även om detta scenario är rättsligt oprövat – en arbetsgivare som uppställer uppenbart omotiverade och långtgående krav som till exempel begränsar en anställds integritet och demokratiska rättigheter skulle också kunna sägas bryta mot den kollektivavtalade lojalitetsplikten.

En särskilt för mediebranschen komplicerande faktor är den flitiga förekomsten av uppdragsbaserat arbete. Den som arbetar som självständig frilans gentemot till exempel Sveriges Radio eller SVT, Aftonbladet eller Expressen, omfattas inte av någon av dessa rättigheter eller skyldigheter; vad som eventuellt avtalas om lojalitet får överenskommas inom ramen för det enskilda uppdragsavtalet. Det har kunnat förvirra ett och annat medieföretag, som både eftersträvat flexibiliteten i att anlita frilansar i stället för att anställa och sedan tvingats konfrontera faktumet att den flexibiliteten går åt båda hållen, och att det inte går att ställa samma lojalitetskrav på en frilans som på en anställd.

Ytterligare en försvårande omständighet är den inom branschen höga andelen visstidsanställda. Att medarbetare anställs på tidsbegränsade avtal är vanligt, och dessa anställningar kan vara mycket korta, ibland så korta som en dag. Lojalitetsplikten börjar och slutar vid anställningsförhållandets gränser, men även den som bara arbetar enskilda dagar som inhoppare för ett medieföretag drar sig nog från att göra sådant som på något sätt skulle kunna uppfattas som förtroendeskadligt även utanför ramarna för anställningen. Risken är ju då att den inte blir anställd igen. Den visstidsanställde är kanske också mindre benägen att hävda sin rätt att slippa utföra förnedrande uppdrag eller uppdrag som strider mot den egna övertygelsen. Här riskerar maktförhållandena att på ett påfallande sätt viktas till arbetsgivarens fördel.

Kollektivavtalen för journalister är alltså tänkta att upprätthålla en viss balans mellan arbetstagarens och arbetsgivarens intressen – även om det inte sällan är en delikat balansgång över en potentiell konfliktyta som ständigt är föremål för olika former av överväganden och förhandlingar, och även om det är en balansgång som inte alla journalister går på lika villkor.

1. Valfrid Spångberg, Mina femtio journalistår (1941), s. 45

2. Svenska Journalistförbundet 1901-51, s. 14

3. Ulla Carlsson och Karl Erik Gustafsson (red.), Den moderna dagspressen 350 år (1996), s. 119-120