Veckan som gick (v 4)
Dataskyddet firas i en ny bok, de europeiska företagsråden ska stärka, TCO vill att parterna ska leta nya samarbeten med staten och IKEM vill begränsa konflikträtten: ett axplock av veckans nyheter.
Veckans boktips
Ett jubileum som flög åtminstone mig förbi i fjol var det svenska dataskyddets femtioårsfirande. Det var 1973 som Sverige fick den för sin tid mycket innovativa datalagen, som 1998 ersattes av personuppgiftslagen, som 2018 ersattes av dataskyddsförordningen (GDPR). Den som vill sjunka ned riktigt djupt i frågeställningarna kan glädja sig åt den nyutkomna boken Dataskyddet 50 år, som också kan läsas här. Bland annat finns här en artikel om de olika frågor som uppstår i skärningspunkten mellan dataskydd och arbetsrätt, “Behandling av anställdas personuppgifter – ett antal praktiska scenarion”, av advokaterna Johan Thörn och Johan Sundberg — frågeställningar som alla arbetsrättsliga praktiker är väl bekanta med men där svaren inte alltid är givna.
Kommissionen vill stärka företagsråden
Europeiska företagsråd (EFR) är ett arbetstagarorgan som kan inrättas inom företag med verksamhet i flera EU/EES-länder, i Sverige reglerat genom lagen om europeiska företagsråd. I veckan meddelade kommissionen att man lägger fram ett antal förslag i syfte att förbättra och stärka företagsrådsdirektivet. Genom att slopa de undantag som finns i det befintliga direktivet vill kommissionen möjliggöra fler för arbetstagare att få insyn och delaktighet i de europeiska företagens verksamheter. Rättigheterna för rådens ledamöter ska också stärkas på olika sätt, bland annat genom att företagen ska vara skyldiga att lämna motiverade svar på ledamöternas yttranden innan beslut fattas i gränsöverskridande frågor. Kommissionens förslag ska nu läggas fram till parlamentet.
I Sverige välkomnas förslaget bland annat av Unionen, som skriver att en “väl fungerande ram för samråd och beslutsprocesser ger arbetstagarna inflytande och underlättar förändringar, vilket är särskilt relevant i övergången till ett mer hållbart och digitaliserat Europa”.
Vad ska parterna och staten samarbeta om nästa gång?
Kan partssystemet ta ansvar för fler viktiga samhällsfrågor? Den frågan ställer sig TCO:s tankesmedja Futurion i en rapport som släpptes i veckan. Rapportförfattaren Roger Mörtvik noterar hur staten och parterna alltmer kommit att samverka — såväl kring konflikträtt och etableringsjobb, som kring omställning, kompetensutveckling och anställningsskydd.
Precis som jag också varit inne på här lyfter rapporten fram arbetsmiljön som ett möjligt framtida område där parterna och staten borde kunna finna varandra, med företagshälsovården som ett konkret exempel. Därtill föreslås ett samlat partsgrepp kring arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning och ett fortsatt arbete i kompetensförsörjnings- och omställningsfrågorna.
Proportionalitet i hetluften
I svallvågorna av Teslakonflikten har IKEM uppvaktat regeringen och önskat lyfta vad man ser som problem med den generösa svenska strejklagstiftningen. Särskilt handlar det om bristen på proportionalitetsprincip vid sympatiåtgärder. IKEM, som inte tycks ha fått något gehör hos arbetsmarknadsdepartementet, säger att frågan bör lösas mellan parterna.
Detta kan göras på två sätt. Antingen kan parterna gå fram med ett gemensamt krav på en ändrad lagstiftning eller så kan parterna reglera frågan i ett huvudavtal. En kombination av båda tillvägagångssätten är också möjlig.
Dock är det svårt i nuläget och från läktarplats att se någon direkt uppsida för fackförbunden med att ge sig in i några sådana diskussioner. Teslakonflikten belyser ju snarast hur viktig möjligheten att vidta sympatiåtgärder är för facken när den strejkviljan inom det företag som berörs av primärkonflikten är låg.
Saltsjöbadsavtalet innebar att parterna löste sina egna mellanhavanden. Ändringarna i konfliktreglerna 2019 möjliggjordes av att parterna hade ett gemensamt intresse av att begränsa aktörer utanför som utnyttjade modellens friheter. Vad skulle det gemensamma intresset vara nu?