Korrektur till Kartellen
Det föregående inlägget på "Anteckningar om arbetslivet" har på goda grunder ifrågasatts av ledande experter på tjänstemannarörelsens historia. Jag inleder det nya året med att pudla en aning.
God fortsättning!
Nu när de sista resterna av julmaten är uppätna, granen barrar, amaryllisen slokar, hyacinterna slutat dofta och julpyntet känns alltmer malplacerat där hemma i hyllorna vill vi ju egentligen bara blicka framåt, mot 2024 och alla de utmaningar det nya året kan tänkas bära med sig, men i stället tvingas vi vända blicken bakåt, till denna Substack-publikations föregående inlägg, om PTK:s historia, och konstatera att här finns behov av visss revision.
Inlägget var, som den trogne och uppmärksamme läsaren naturligtvis minns, upphängt på en kontrafaktisk krok. Nämligen: om Arne Nilstein, i stället för Lennart Bodström, blivit vald till ordförande i TCO 1970 hade PTK aldrig bildats. Då hade SIF i stället försökt använda sitt inflytande för att förvandla TCO till den förhandlingsorganisation man saknade och på sikt försökt återförena TCO och Saco.
Fel, fel och åter fel, menade Lars-Erik Hansen, chef på TAM Arkiv, som kommenterade inlägget på Linkedin. Jag hade i mitt inlägg utgått från jubileumsboken ”SIF – en framgångssaga” av Åke Nilsson (2008) där det på s 174-175 framgår att SIF:s förhandlingschef Ingvar Seregard i ett diskussionsunderlag från 1967 laborerat med scenariot att TCO skulle ha ”ett förhandlingsmandat i stil med det LO hade”, och att det var utifrån ett sådant scenario som SIF:s Arne Nilstein lanserades som TCO-ordförande. Tanken skulle ha varit att skapa en ”maktaxel mellan TCO och SIF” och sedan till ett ”stärkt TCO” bjuda in i första hand ISAM, i andra hand åstadkomma ett närmande mellan TCO och hela Saco.
Lars-Erik menar dock, efter många års studier av SIF:s historia, att man egentligen aldrig önskade sig ett TCO med samma status som LO. Man ville i stället undvika att TCO fick en alltför stark ställning, något som hade kunnat försvåra närmandet mellan SIF och CF (numera Sveriges Ingenjörer). Det hade därför inte varit en aktuell strategi att vidareutveckla de befinliga kartellerna inom TCO (närmast TCO-P), utan det var nödvändigt att etablera en förhandlingsorganisation som kunde verka utanför TCO:s ramar. Denna organisation blev ju då PTK. Att SIF lanserade Arne Nilstein som TCO-ordförande ska ses som ett försök att stärka SIF:s kontroll över TCO, men inte i syfte att förstärka organisation, utan kanske snarare — om jag läser Lars-Eriks invändning rätt — för att bromsa den.
Bilden bekräftas i ett brev till mig från Anders Tihkan, styrelseledamot i TAM Arkiv med bakgrund inom CF/Sveriges Ingenjörer. Anders citerar Arne Nilsteins egna ord från en SIF-intern intervju från 1996:
När det gällde förhandlingsverksamheten hade ju erfarenheten visat att TCO inte ansågs kunna föra förhandlingar för alla sina områden. Det hade skett vid några tillfällen under kriget, och vid några tillfällen under efterkrigstiden. Det var mest lönefrågor och några gånger om andra saker, företagsnämnder och kvinnolöner. Det var inte något man från den privata sidan, framförallt inte från SIF och SALF önskade att TCO skulle ägna sig åt. Man ville exempelvis inte på det privata området att de värderingar som fanns på statstjänstemannaområdet skulle föras till torgs vid förhandlingsbordet pâ Blasieholmen.
Därför förbehöll sig förbunden att behålla sin förhandlingsrätt, och den hade man i och för sig aldrig delat med sig av till TCO annat än från fall till fall i enstaka frågor. Att PTK kom till stånd var ju ett resultat av behovet av samverkan mellan förbunden på det privata området. Framförallt i förhållande till arbetsgivarsidan. Det var ju viktigt att uppträda mot en förhandlingspart så entydigt som möjligt, helst med ett förbund.
CF hade, berättar Anders Tidhkan, samma inställning gentemot SACO som SIF hade mot TCO. De privatanställda hade en stark ställning inom CF medan många SACO-förbund dominerades av offentliganställda. Detta var ytterligare en viktig pusselbut till bildandet av först ISAM och sedan PTK, liksom att CF seda 1969 för första gången fått egen partsställning gentemot SAF.
Om allt detta finns såklart mycket mer att berätta, och det får vi förhoppningsvis också tillfälle att göra, men tills vidare nöjer vi oss med ett enkelt tillrättaläggande till föregående inlägg: oavsett vem som valts till TCO-ordförande 1970 hade PTK sannolikt ändå bildats.