Kartellen
PTK har i år firat 50 år och välkomnat två nya medlemsförbund. Men hade det inte varit för en hätsk ordförandestrid på TCO:s kongress 1970 hade organisationen förmodligen aldrig bildats.
1.
1970 skulle tjänstemännens centralorganisation TCO byta ordförande. Veteranen Otto Nordenskiöld, som varit med ända sedan organisationen hette Daco (De anställdas centralorganisation), skulle slutligen gå vidare i karriären till en post som vd för Sveriges Radio. Och de olika krafterna inom tjänstemannarörelsens förbund började stridslystet vässa sina politiska vapen inför kongressen.
TCO:s största förbund, industritjänstemannaförbundet SIF (då 200 000 medlemmar), hade sin plan klar. Ordförandeposten skulle gå till förbundets direktör Arne H Nilstein. På detta vis skulle SIF stärka sitt inflytande över TCO. Parallellt med detta hade förbundet, med sin strategiskt sinnade förhandlingschef Ingvar Seregard i spetsen, formaliserat ett samarbete mellan ingenjörernas fackförbund CF och arbetsledarförbundet Salf — två organisationer som vid denna tidpunkt stod utanför TCO. Detta samarbete, som konstituerats under stort hemlighetsmakeri, gick under namnet ISAM.
Med Nilstein som TCO-ordförande och med Seregard som oomstridd ledare för ISAM skulle SIF lyckas med sina två långsiktiga mål: att ena den fackliga tjänstemannarörelsen och att etablera tjänstemännen som en stark förhandlingsmotpart till arbetsgivarna i SAF utan att behöva gå i LO:s ledband. TCO:s ställning som förhandlingsorganisation var utomordentlig svag; de försök som tidigare gjorts att sluta avtal med SAF hade inte slutat väl. Nu skulle TCO:s skuta vändas åt det håll industritjänstemännen önskade. Nästa steg var, även om det kanske inte sades uttryckligen, att åstadkomma en sammanslagning mellan TCO och Saco. En enad tjänstemannarörelse.
Ja, så var planen. Men historien ville annorlunda. Alla inom TCO var ju trots allt inte industritjänstemän. De offentliganställda hade alltmer stärkt sin ställning. Försäkringstjänstemän, bankanställda, journalisterna och andra levde sina egna liv i yrkesförbund. Och en 42-årig TCO-anställd utan förhandlingserfarenhet vid namn Lennart Bodströmd — Otto Nordenskiölds närmaste man — hade dykt upp som motkandidat till Arne Nilstein. Temperaturen inom förbund steg inför kongressen.
Om allt detta för en nutida läsare mest ter sig som ett kuriöst sammelsurium av obegripliga förkortningar och bortglömda potentater så kan det vara värt att komma ihåg att fackliga organisationskonflikter vid den här tiden tilldrog sig betydande medialt intresse. Detta — tro det eller ej — var förstasidesstoff för riksmedierna. Att HTF, till exempel, skrivit en motion till kongressen om löneskydd vid konkurser berättades i en stort uppslagen i artikel i Göteborgstidningen Arbetet. Ordförandefrågan kommenterades och analyserades utförligt både på nyhetsplats och ledarplats.
För att relatera frågorna till dagens fackliga landskap krävs kanske några förklaringar: SIF heter i dag, efter sammanslagning med HTF, Unionen. CF heter Sveriges Ingenjörer. Salf heter Ledarna. ISAM finns inte längre, men TCO heter fortfarande TCO. Och är än i dag inte någon förhandlingsorganisation. Vilket ska få sin förklaring.
Inför kongressen hade Statstjänstemannaförbundet lagt fram ett förslag på en kompromisslösning: ett delat ledarskap, med en förbundsdirektör jämte en förtroendevald ordförande (Nordenskiöld hade under sin tid fyllt båda rollerna). Med denna lösning skulle Lennart Bodström med all sannolikhet bli förbundsdirektör — en naturlig utveckling av hans befintliga roll på TCO:s kansli — och SIF:s Arne Nilstein skulle kunna kliva in som styrelsens ordförande. En balanserad lösning, kan tyckas, men den röstades ned av SIF. Kanske, spekulerades det, för att det fanns krafter inom SIF som ogärna såg att Nilstein släpptes iväg till TCO — eftersom detta troligtvis skulle innebära att Ingvar Seregard då fick posten som SIF:s förbundsdirektör. Och Seregard var, sin strategiska styrka till trots, långt ifrån oomstridd inom det egna förbundet.
Alla talade om en enad tjänstemannarörelsen. Men hur den i praktiken skulle uppnås var en betydligt svårare fråga.
TCO:s elfte ordinarie kongressen nalkades i början av den varma sommaren 1970. Grand Hotel i Stockholm var bokat för över 200 ombud i tre dagar, torsdag-lördag 4-6 juni. Tre huvudkandidater fanns nu till ordförandeposten. Lennart Bodström och Arne Nilstein, med statstjänstemännens John Östlund som möjlig kompromiss.
När kongressförhandlingarna inleddes var det i försoningens tecken. Arbetsledarna i Salf, som lämnat TCO efter visst buller och bång 1967, välkomnades åter in som ny medlem med sina 65 000 medlemmar, med “acklamation och applåder”, enligt Svenska Dagbladets utsände reporter. LO:s ordförande Arne Geijer invigningstalade och gjorde vad han kunde för att tona ned motsättningarna mellan arbetare och tjänstemän, även om han med missnöje noterade att industritjänstemännen valt att gå sin egen väg i löneförhandlingarna utan att samordna sig med LO.
Den andra dagen ägnades åt rapporter och utredningar inom olika politiska sakområden. Bland annat debatterades reklam-tv, som TCO tagit ställning emot och som Bankmannaförbundets ledamot argumenterade för, dock inför mestadels döva öron. I övrigt krävde TCO att Sveriges Radio skulle tillse att arbetsmarknadens parter fick inflytande över bevakningen av arbetslivsfrågor och att massmediernas agenda i dessa ämnen över huvud taget skulle utredas av staten. Korporativistiskt kulturradikala vindar blåste. Måhända konfererade tongivande ombud i korridorerna medan andra pratade kultur- och mediepolitik.
Under den tredje och sista dagen skulle nämligen ordförandevalet ske. John Östlund kandiderade inte längre. Och valberedningen föreslog Lennart Bodström. Ingvar Seregard skrädde inte orden när han intog talarstolen på Grand Hotel.
“Jag är förvånad över att Lennart Bodström ställer upp mot Arne Nilstein. Det är svårt för mig att avgöra vilka skäl han har, men jag anser att han gör tjänstemanarörelsen en stor otjänst”, sade han, och fortsatte: “Nilstein är så vida överlägsen den andre kandidaten att vi inte kan se detta enbart som en personfråga …”
Så kom voteringen, och Bodström valdes med röstetalen 123 mot 82. Lennart Bodström tillträdde som ny ordförande. SIF:s ledamöter vägrade applådera. I Aftonbladet beskrevs Bodström som klok, redbar och elegant. “Han är bra hemma också”, intygade hustrun Vanja, och tidningens ledarsida noterade att Bodström med sin politiska profil gjort större intryck än den “teknokratiske” Nilstein. Seregards attack betecknade tidningen som “olustig och otäck”. Nu önskade Aftonbladet ett “radikalare TCO”.
Bodström skulle efter kongressen släta över Seregards hårda ord på en nyvald ordförandes manér. De var yttrade i “stridens hetta” och samarbetet inom TCO skulle nog fungera bra, försäkrade han. Men relationen mellan de två männen skulle förbli frostig.
2.
TCO-kongressen 1970 kunde ha slutat som ett avgörande nederlag för SIF:s ambitioner att samordna de privatanställda tjänstemännen i en organisation som kunde möta SAF och matcha LO. Men Ingvar Seregard hade fler kort att spela ut. Han brukade ha det.
Och vem var han?
Ingvar Seregard föddes 1924 i Åmål som Ingvar Johansson. Efter avlagd ingenjörsexamen i Göteborg kom han till Köping precis efter andra världskrigets slut. Han tog anställning som tidsstudieingenjör vid Köpings mekaniska verkstad och engagerade sig såväl i den lokala SIF-klubben som i kommunpolitiken (som folkpartist). Det fackförbund han gick med i hade precis börjat formera sig som en betydande kraft på arbetsmarknaden; bara några år tidigare hade den ingått sitt första riksavtal, med Verkstadsföreningen, och 1947 ingicks en central överenskommelse med SAF om konkurrensklausuler.
Ingvar Seregard fick snart anställning som förbundsombudsman, och klättrade målmedvetet inom organisationen, ända till posten som förhandlingschef 1966. Genom en serie framsynta manövrar lyckades han på förhållandevis kort tid åstadkomma flera viktiga framsteg för de privatanställda tjänstemännen — eller, som hans kritiker menade, viktiga framsteg för Ingvar Seregards egna organisationspolitiska ambitioner.
Utöver att formalisera relationerna med CF och Salf hade Seregard lyckats etablera ett gott samarbete med arbetsgivarna i SAF. 1969 ingicks en överenskommelse om rationalisering där facken åtog sig att verka för produktivitetsökningar och inte motsätta sig företagens rationaliseringsåtgärder mot att tjänstemännen tillförsäkrades insyn i organisationsförändringar och trygghet om jobben skulle försvinna. Genom detta partssamarbete kunde Seregard gå vidare med att bryta sig loss från LO:s dominans i löneförhandlingarna. 1969 träffades, under visst hysch-hysch, ett ettårigt löneavtal för tjänstemännen; 1970 följdes det av ett femårsavtal som i och för sig innebar en något sämre löneutveckling jämfört med arbetarsidan men som i gengäld lösgjorde den “grimma” som LO brukade säga att de lagt på tjänstemännen.
Nästa steg var att hitta en form för förhandlingssamverkan som var fast och beständig, utan att riva upp organisationernas självständighet och skapa onödiga och förlamande konflikter. Strategin att använda TCO för detta ändamål hade ju redan grusats av nederlaget på kongressen 1970 men Seregard hade redan två år tidigare, i ett internt pm, skisserat på en alternativ lösning: “en form av förhandlingskartell som är tillräckligt fast, långsiktig och kombinerad med gemensamma ekonomiska åtaganden”.
Samarbetet inom ISAM var första steget mot en sådan organisation. Ett andra steg var en uppgörelse 1971 med HTF (Handelstjänstemannaförbundet) om gränsdragning mellan förbundens områden — ytterligare ett organisatoriskt hinder avvärjt. Tredje steget var TCO:s privattjänstemannakommitté, TCO-P, där Seregard råkade vara ordförande. Efter en sondering med alla berörda förbund och en intern rapport fick Seregard hösten 1972 i uppdrag av TCO-P att förbereda bildandet av en ny förhandlingskartell som skulle kunna rymma tjänstemannaförbund inom både TCO och Saco, även om den formellt skulle vara knuten till TCO.
I början av 1973 fanns förslag på stadgar och organisationsstruktur för den nya kartellen klara. Och ett namn: PTK. Tanken var att bedriva gemensamma förhandlingar om löner och villkor för nära en halv miljon tjänstemän. Expressen kallade det “en jätteorganisation, som ska ge SAF-direktörerna skrämselhicka”.
En viss skrämselhicka uppstod även inom de egna leden. SIF — där det länge funnits krafter som ansett Seregard som alltför maktfullkomlig — vägrade vid sin riksstämma i maj 1973 att godkänna bildandet av PTK. Förbundets tidigare ordförande Sten Risberg tillhörde de skarpaste kritikerna. SIF fick skramla ihop till en extrastämma en månad senare, då förslaget slutligen godkändes, även om det knorrades bland ombuden om att Seregard sökt skaffa sig en egen maktposition genom den nya organisation. Men nej, försäkrade han blygsamt från talarstolen, han hade endast “motvilligt” efter enigt beslut inom TCO-P åtagit sig uppdraget att bereda frågan eftersom organisationsproblemen diskuterats länge utan att ha kunnat lösas.
Hursomhelst. Några dagar därefter, på TCO:s tolfte ordinarie kongress, fattades beslutet att bilda PTK — säkert en tillfredsställande revansch för Seregard efter ordförandestriden vid den förra kongressen. Den nya kartellen skulle gagna även de mindre förbunden, menade Lennart Bodström, som nu fick ställa sig bakom den tidigare trätobroderns organisatoriska skapelse. Elaka tungor menade att beslutet i allt väsentligt var riggat. De enskilda förbunden som var tänkta att ingå i PTK hade redan knutits upp och en kallelse till ett konstituerande möte dagen efter TCO-kongressen hade redan gått ut. “Diktatorisk styrning”, rasade Sten Risberg.
Diktatorisk eller inte: Seregard hade lyckats att skapa en förhandlingskartell som i storlek och styrka förvandlade tjänstemännen till en part som var likvärdig LO gentemot arbetsgivarna. Och genom sin organisatoriska nyskapelse hade han lyckats överbrygga motsättningarna i tjänstemannarörelsen åtminstone i förhandlingsfrågor. Det var inga små bedrifter; kanske krävde dem ett handlag som var, om inte diktatoriskt, så åtminstone egenmäktigt.
PTK skulle stå neutralt mellan TCO och Saco, ha ett eget kansli, en egen styrelse, en egen förhandlingsledning och en egen ordförande. Och den ordföranden kom till ingens förvåning att heta Ingvar Seregard. Att SIF dominerade PTK var givet. Industritjänstemännen hade drygt hälften av kartellens då 420 000 medlemmar, och i övrigt dominerade Salf och CF i storlek.
För att inte riskera att skapa en organisation som kunde anklagas för toppstyrning hade Seregard skapat en ordning för förhandlingarna som innebar att PTK:s medlemsförbund visserligen gav kartellens ledning mandat att föra centrala förhandlingar med motparten men inte att träffa bindande avtal. De förslag på avtal som lades fram för PTK:s styrelse skulle antas i demokratisk ordning av varje medlemsförbund. Det förbund som ville skulle vara fritt fortsätta förhandla med motparten på egen hand, dock utan PTK:s strejkkassa i ryggen.
Denna ordning — som i allt väsentligt består än i dag — innebar att förbunden bibehöll en formell självständighet i förhandlingsfrågor, låt vara att de avtal som förbunden hade att ta ställning till nog i många fall var fullbordade faktum. Modellen var föreningsdemokratiskt oklanderlig samtidigt som den innehöll ett visst mått av politisk list.
3.
Om PTK:s historia efter konstituerandet 1973 finns mycket att säga, liksom om Ingvar Seregards fortsatta öde. I korthet blev hans ställning under början av 1980-talet alltmer ohållbar efter ihållande kritik från allt starkare röster inom SIF, och 1985 avgick han som ordförande för den organisation han själv skapat.
Detta betydde, trodde många, slutet för PTK. Men när organisationen, som inte längre kallar sig en kartell, under året firat 50 år har man också kunnat välja in två nya medlemmar, Vision i januari och Forena i december, och kan därmed räkna fler medlemmar än TCO. Även om PTK inte förhandlat löneavtal på många år har organisationen överlevt som en bärare av flera avgörande centrala överenskommelser på den privata arbetsmarknaden, inte minst tjänstepensionsavtalen.
Efter att ha varit en av de tongivande gestalterna inom svensk arbetsmarknadspolitik under 1970-talet försvann Ingvar Seregard ut ur offentligheten och levde ett tillbakadraget liv fram till sin död 2003. Till skillnad från Lennart Bodström fick han aldrig någon ministerpost och skrev aldrig några memoarer. Fackliga organisationsstrider toppar inte längre löpsedlarna. Få vet vilka som kandiderar till olika styrelseposter inom TCO. Men när Svenskt Näringsliv, PTK och LO försommaren 2022 träffades i Saltsjöbaden för att underteckna ett historiskt nytt huvudavtal skedde på grundvalen av det trygghetsavtal som Seregard var med och förhandlade fram under första hälften av 1970-talet.
Många av de konstruktioner Ingvar Seregard byggde har visat sig ovanligt livskraftiga över tid, även om hans namn försvunnit in i arbetsmarknadshistoriens dimmor.