Frihetens fantomer

F-skattsedeln fyller trettio år. Att fler kunde bli egenföretagare sågs som en frihetsreform. I dag är det uppdragstagarens underordnade ställning som dominerar debatten. Är friheten alltid en chimär?

I Neal Stephensons science fiction-roman Snow Crash (1992) möter vi Hiro, en programmerare som försörjer som pizzabud: en klassisk cyberpunk-kombination om någon. Under namnet ”The Deliverator” kör han för maffiaägda CosaNostra Pizza; ”No brightness or creativity involved – but no cooperation either”. Varje pizzabud är utelämnad åt sig själv och att konkurrera med andra; av omsorg om arbetsmiljön har de dock försetts med skjutvapen när uppdraget inleds. Företaget möter dock ingen konkurrens: ”Competition goes against the Mafia ethos”. Monopolisering i toppen; tävlan på knivseggen i botten: det är anarkokapitalismens realitet i Stephensons värld. Ändå: Hiro skulle inte byta jobb. ”You kow why? Because there's something about having your life on the line.”

Att ge sig hän åt den skyddslösheten: en sorts frihet, den ”delikata oansvarigheten i allting anarkistiskt, översvallande och brutalt opersonligt”, som filosofen Nick Land uttryckte det vid samma tid (”Making It With Death”, 1993). Världen blev intressantare när den betraktades snett ovanifrån, från hög hastighet, som från pizzabudets motorcykel genom miljöer som framstod som hypermoderna snarare än alldagliga; ja, det var nästan, nästan som konst. ”The landscape of the suburban night has much weird beauty if you just look.”

Detta var en typisk fantasi för det tidiga 90-talet; gamla strukturer föll samman, skyddssystemen och välfärdsstaten föreföll hopplöst omoderna. Kapitalismen bredde ut sig som ett oövervinnerligt virus; lika bra att, likt Baudrillard i Amerika, kapitulera inför dess stora skinande yta, eller att, likt cyberteoretikerna, knäböja inför den som en utomjordisk gudomlighet. ”Capitalism is not a human invention”, skrev Sadie Plant och (återigen) Nick Land i ett manifest, ”but a viral contagion, replicated cyber-positively across post-human space” (”Cyberpositive”, 1994).

Den som från det tidiga 90-talets horisont föreställda sig framtidens arbetsmarknad föreställde sig måhända en marknad av fria agenter, autonoma subjekt, individuella avtalsförbindelser. Man föreställde sig helt enkelt en arbetsmarknad dominerad av frilansar; en uppkopplad version av 1800-talsliberalismens kontraktsfrihet, möjligen förhöjd av lite ecstasy. Anställningstryggheten var lika förlegat som Berlinmuren. Men ingen kan upprätthålla ett delirium för evigt, varje rus följs av en baksmälla, och frilansens frihet kunde lätt vändas till att framstå som otrygghet. Den som navigerar på arbetsmarknaden utanför anställningsförhållandena befinner sig i ett ständigt spänningsfält mellan autonomi och underordning.

Jag har tidigare skrivit om frilansjournalisternas fackliga historia. Jag fick i förra veckan anledning att återvända till temat när jag en mörk oktoberkväll var inbjuden av Mellansveriges frilansklubb för att prata om frilansarbetets möjligheter och utmaningar under rubriken ”Från löshästar till giggare”. Föredraget kretsade huvudsakligen kring frågan vad en frilans egentligen är och var gränsen går mellan uppdragstagare och arbetstagare.

En fri lans är en soldat vars tjänster är till salu. En legoknekt utan given lojalitet till någon kung eller något fosterland, utan endast till den som betalar. Ordet dök först upp i engelskan, och då, som det verkar, i Walter Scotts Ivanhoe (1819), där en feodalherre förgäves erbjuder kung Rickard en armé av frilansande soldater: ”I offered Richard the service of my Free Lances, and he refused them—I will lead them to Hull, seize on shipping, and embark for Flanders; thanks to the bustling times, a man of action will always find employment” Och därifrån letade sig ordet under 1800-talets andra hälft in i arbetsmarknadens språk, och kom särskilt att fastna på fria (icke-anställda) journalister.

En tidning har ju aldrig, vare sig nu eller då, producerats av endast anställd personal. Ortsmedarbetare, radskrivare, stringers, korrespondenter, recensenter, krönikörer, kåsörer – vi ser en lång rad redaktionella medarbetare passare revy genom tidningshistorien, en del profilerade och uppburna, andra glada amatörer och hobbyskribenter, en del ihågkomna, de flesta bortglömda. Alla har de gemensamt att de inte varit anställda, och att de i stor utsträckning bidragit till tidningarnas innehåll, karaktär, likväl som deras eventuella vinst och eventuella demokratiska funktion.

Frilansen sågs historiskt inte primärt som en företagare. När F-skattesystemet infördes förändrades detta; fler och fler kom att bedriva sin verksamhet i egen firma eller aktiebolag. F-skattsedeln infördes 1993, efter beslut av Carl Bildts regering 1991, och firar således i år trettioårsjubileum, något jag inte sett uppmärksammat någonstans, trots dess betydelse för att underlätta företagande och entreprenörskap i Sverige.

I dag är det inte sällan egenföretagarens utsatthet, snarare än frilansens frihet, som betonas. EU-kommissionen har tagit fram riktlinjer som ska göra det möjligt för självständiga uppdragstagare att utan konkurrensrättsliga hinder gå samman och förhandla om kollektiva avtal, lite som vore de anställda eller i vart fall halv-anställda. I Sverige föreslog en utredning nyligen – dock utan att den hittills följts av några förslag på lagändringar – att arbetsmiljölagens ansvarsbestämmelser ska utsträckas så att den som anlitar uppdragstagare för att utföra arbete också ska ha ett arbetsmiljöansvar.

”Frihetens pris är otrygghet”, slog en utredare anlitad av Journalistförbundet fast i en rapport om frilansjournalisters villkor 2018. Frilansens frihet är i detta narrativ en illusion. I själva verket innebär den enbart ett utelämnande åt marknadskrafterna. Arvodena är låga. Konkurrensen är hård. Alltför få pensionssparar. Och så vidare. På europeisk nivå utförde Eurofund en undersökning 2017 som visade av 25 procent av EU:s uppdragstagare/egenföretagare arbetar under förhållandevis ogynnsamma förhållanden. En annan studie, som EU-parlamentet lät genomföra 2016, visade att just egenföretagare köpte särskilt stor risk att drabbas av osäkra arbetsförhållanden.

Debatten har, i Europa såväl som globalt, under de senaste tio åren kretsat mycket kring frågan om felklassificering av arbetskraft. Den ofria har felaktigt betecknats som fri; den osjälvständiga som självständig. Gigekonomins löften har synats i sömmarna: det som lanserats som möjligheten att via smidiga digitala plattformar arbeta när du vill, för vem du vill, har i själva verket framstått som ett maskerat sätt att utnyttja människor till underpriser.

Men är friheten alltid bara en chimär? I frilansens obundenhet finns också en möjlighet att i verklig mening stå fri från de krav på lydnad och lojalitet som följer av ett anställningsförhållande. Frihetens pris må vara otrygghet; dess vinst kan vara integritet och självständighet. Löshästar och giggare, bönhasare och frilansar: alla passar inte in i arbetsmarknadens etablerade kategorier. En del hamnar utanför de etablerade ramverken för att de är nödda och tvungna; andra för att de helt enkelt vill vara — fria.