Efter Timbro
Timbros rapport med förslag om inskränkta konfliktåtgärder har mötts av hård kritik. Men frågorna är inte nya och de förtjänar en seriös diskussion utifrån seriösa utgångspunkter.
I februari 2024 presenterade tankesmedjan Timbro en rapport, “Efter Tesla”, som tog den pågående konflikten mellan Tesla och IF Metall som intäkt för att föreslå ett antal inskränkande reformer av dagens system för stridsåtgärder på arbetsmarknaden. Förslagen kan kort sammanfattas och kommenteras enligt följande:
Förbjud sympatiåtgärder, eller i vart fall sådana sympatiåtgärder som är riktas mot tredje man. Timbro svävar möjligen på målet om man anser att sympatiåtgärder överhuvudtaget ska förbjudas, även om de riktas mot part i konflikten, till exempel när ett annat fackförbund än det som är part i primärkonflikten vidtar åtgärder mot en arbetsgivare som är direkt part, eller om man i huvudsak vill förbjuda sympatiåtgärder riktade mot neutral tredje man, som när ett förbund vidtar åtgärder mot en arbetsgivare som inte är part i konflikten, till exempel en underleverantör. Det troligaste verkar vara att rapportförfattarna vill förbjuda sympatiåtgärder helt, oavsett om de riktas mot tredje man eller ej.
Inför ett lagstadgat krav på att ett fackförbund behöver ha medlem på arbetsplatsen innan konfliktåtgärder får vidtas (s.k medlemskrav). Detta vore en helt ny begränsning i svensk rätt som saknar motsvarighet i till exempel den danska reglering som rapporten i övrigt diskuteras. Det danska kravet på att en stridsåtgärd ska ha ett “lovligt fackligt syfte” inbegriper inte ett medlemskrav; det räcker med att facket normalt organiserar arbetstagare inom konfliktens område.
Inför en skyldighet för den som varslar om konflikt att i samband med detta erlägga en varselavgift till staten. Även om det inte uttryckligen framgår av rapporten får man förmoda att en sådan skyldighet skulle gälla för både för arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.
Konfliktåtgärder i annat syfte än att träffa kollektivavtal bör förbjudas. Med detta verkar författarna mena i första hand så kallade politiska strejker som man beskriver som “främmande” för svenska traditioner, trots att de förekommit vid ett antal tillfällen (LO:s agerande för det av Sovjetunionen ockuperade Tjeckoslovakien 1968 kan nämnas liksom blockaden mot Pressbyrån 1945 som syftade till att hindra distributionen av en nazistisk tidning). Huruvida förbundet även skulle innefatta så kallade indrivningsblockader diskuteras inte, men även sådana konflikter vidtas ju i annat syfte än att förmå motparten att teckna avtal.
Samhällsfarliga konflikter bör förbjudas. Författarna tycks mena att de regleringar som i dag finns i huvudavtalen för att skydda samhällsviktiga funktioner är otillräckliga och att ett generellt lagförbud behövs. Som stöd för detta anges de tre gånger i svensk historia som statsmakten känt sig tvingad att gå in med tillfällig lagstiftning för att avbryta strejker inom den offentliga sektorn. Den senaste gången detta skedde var emellertid så länge sedan som 1971 (den mycket omfattande s.k SACO/SR-konflikten).
Stridsåtgärder som går ut över lagstadgade funktioner bör förbjudas. Här menar rapportförfattarna att varje konflikt som direkt inbegriper en lagstadgad funktion bör förklaras olovlig enligt lag — utöver vad som redan är reglerat i lagen om offentlig anställning och huvudavtalen på den offentliga arbetsmarknaden. Eftersom en sådan regel, extensivt tolkad, med ens skulle omöjliggöra konflikter för stora grupper i samhället (i princip hela den offentliga sektorn) är det tveklöst rapportens mest långtgående och radikala förslag — och en direkt misstroendeförklaring mot de system som arbetsmarknadsparterna inom det offentliga förhandlat fram. Att stridslystna fackligt aktiva lärare, till exempel, inte vittrat blod i den här delen av rapporten är nog mest ett tecken på bristande uppmärksamhet.
Grundlagsskyddet för arbetsmarknadskonflikter i RF 2 kap 14 § bör tas bort. Detta skydd infördes i den svenska grundlagen 1975 och får väl ses som en del av den tidens omfattande arbetsrättsreformer. Grundlagar i många länder, liksom internationella konventioner, innehåller normalt skydd för föreningsfriheten; huruvida strejkrätten är en nödvändig förutsättning för detta är något som ibland diskuteras. Regeringsformens skrivning är möjligen inte så udda eller unik som författarna tycks mena — även t ex den franska grundlagen innehåller ett skydd av konflikträtten — men de har rätt i att den begränsar rättsutvecklingen på så vis att stridsåtgärder endast kan regleras genom lag eller avtal. Det är till exempel inte, med nuvarande grundlagsreglering, möjligt för AD att med hänvisning till allmänna rättsgrundsatser beakta t ex proportionalitet för att bedöma lovligheten av en stridsåtgärd.
Så långt Timbro alltså. Som synes är förslagen något av en blandning av stort och smått, och av nytt och gammalt, och ibland med ett visst mått av oklarhet kring hur författarna menar att reformerna skulle förhålla sig till nuvarande huvudavtalsregler. Det finns också en grundläggande dissonans i författarnas attityd till den svenska kollektivavtalsmodellen som sådan. Å ena sidan menar man att förslagen skulle stärka och modernisera modellen; å andra sidan beskrivs modellen i sina grundvalar som ett utpressningssystem som “egentligen” borde vara oförenlig med överordnade rättsprinciper, till exempel konkurrensrätten. När uppfattningen framskymtar att kollektivavtal i allmänhet borde ersättas av en rent individuell kontraktsfrihet är det kanske inte underligt att en del kritiker läser nyliberal revolutionsromantik mellan raderna.
I Lag & Avtal tog Erik Sinander fram den akademiska storsläggan mot rapporten, som han menar innehåller “mängder med sakfel, slarviga formuleringar och rena missförstånd av gällande rätt”. Så pass bemängd med sakfel som Sinander påstår tycker jag inte rapporten är. Hursomhelst tenderar en betoning på felfinneri att skifta fokus från grundfrågorna, som ändå tål att ställas: behöver den svenska konflikträtten reformeras? På vilket sätt, i så fall, och vilka blir konsekvenserna? Timbro knyter ändå an till den mångårig diskussion. Sinander gör det helt riktiga påpekandet att mycket känns igen från en rapport som Svenskt Näringsliv publicerade 2005 under namnet “Den svenska modellen har kantrat”. Precis som Timbro presenterade Svenskt Näringsliv sju förslag på reformerade konfliktregler: av dessa upprepas tre nästan ordagrant av Timbro i dag (förbud mot sympatiåtgärder, förbud mot samhällsfarliga konflikter och fackligt medlemskrav vid konfliktvarsel), ett är i praktiken obsolet sedan strejkrätten reformerades 2019 (“förbjud organisation som saknar kollektivavtal att vidta stridsåtgärder inom områden där det finns gällande kollektivavtal”). De övriga handlar om proportionalitetsprincip (som Timbro också diskuterar), möjlighet till “tvångsskiljedom via lag för att tvinga parterna till ansvarsfulla avtal” och ökade befogenheter för medlare att skjuta upp konflikter.
Sinander menar att Timbro missförstår gällande rätt i resonemanget om sympatiåtgärder — som nog ändå får sägas vara rapportens kärnpunkt. Timbro menar att grundfelet med sympatiåtgärder är att det drabbar tredje man och att det underminerar den fredsplikt som en arbetsgivare tror sig ha köpt genom att teckna ett kollektivavtal. Här, skriver Sinander, missförstår Timbro distinktionen mellan att vara “bunden av” och att “omfattas av” ett kollektivavtal. Denna invändning ska jag ärligt erkänna att jag inte riktigt förstår. Sedan har Sinander helt rätt i att det är möjligt enligt MBL att reglera formerna för sympatiåtgärder parterna emellan genom kollektivavtal. Vad varken Sinander eller Timbros rapportförfattare nämner är att en sådan reglering redan finns på stora delar av arbetsmarknaden. Kap IV § 10 i det alltjämt gällande huvudavtalet SAF/LO (“Saltsjöbadsavtalet”) lyder:
Utan hinder av vad i § 8, punkt 1, föreskrives må stridsåtgärd vidtagas, om därmed åsyftas att genom en utvidgning av ursprunglig tvist rörande upprättande av kollektivavtal bispringa part i denna. Sådan åtgärd får ej omfatta annat än arbetsinställelse jämte arbetsblockad ävensom vägran att taga befattning med varor, vilka är avsedda för eller härrör från rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten.
Saltsjöbadsavtalet innehåller ett förbud mot stridsåtgärder riktade mot neutral tredje man men gör undantag för de fall då sådana åtgärder syftar till att “bispringa” part i en primärkonflikt, det vill säga det vi normalt menar med sympatiåtgärder. Avtalet uppställer också vissa formkrav på sådana åtgärder. Bestämmelsen är likalydande med vad som föreslogs i den nedröstade proposition med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder (prop 1935:31) som föregick förhandlingarna om Saltsjöbadsavtalet. Det kan noteras att departementschefen i propositionen uttalade att sympatiåtgärder stred mot skyddet mot neutral tredje man och därför i princip borde vara förbjudna. Departementschefen syftade här i första hand på neutrala grupper av arbetstagare som borde skyddas mot sympatilockout; sympatiåtgärder var vid denna tid något som främst tillgreps av arbetsgivarna i syfte att centralisera löneförhandlingarna. Varken SAF eller LO hade dock i remissförfarandet något att invända mot att sympatiåtgärder undantogs från skyddet av tredje man, och formuleringen fördes som sagt vidare in i huvudavtalet. Efter 1938 har andra huvudavtal med liknande innehåll träffats på arbetsmarknaden.
Detta betyder att frågan om sympatiåtgärder redan är reglerad i kollektivavtal mellan parterna. Att sympatiåtgärder i vissa situationer får accepteras är således inte en avvikelse från den svenska kollektivavtalsmodellen, utan en av dess byggstenar. Detta kan man som part i avtalet vilja ändra på, men makten att åstadkomma en sådan ändring förfogar parterna redan över. En ändrad lagreglering av rätten till sympatiåtgärder skulle inte få något genomslag på områden som redan omfattas av Saltsjöbadsavtalet eller annat huvudavtal med liknande innehåll, såvida inte lagregeln gjordes icke-dispositiv, vilket vore systemvidrigt givet MBL:s uppbyggnad i övrigt. Timbros rapportförfattare förefaller direkt ovetande om Saltsjöbadsavtalets innehåll. I ett svar till Sinander skriver de: “Det finns oss veterligen inte ett kollektivavtal i svensk historia som reglerat frågan om sympatiåtgärder längre än lagen”. Samtidigt ställer de sig positiva till att frågan skulle regleras i huvudavtal (vilket den alltså redan är). Denna välkomnande attityd till huvudavtalsreglering förefaller aningen motsägelsefullt då de senare i samma svar beskriver kollektivavtal som en korporativistisk modell inte “helt förena liberala grundprinciper om demokrati, insyn, individuella rättigheter och pluralism”. Hur ska Timbro ha det?
En debatt som hoppar så friskt mellan pragmatism och dogmatism, mellan detaljer och helheter, mellan historia och nutid blir rörig och svårbegriplig. Det är synd, för frågan förtjänar en seriös genomlysning. Som Ingrid Benzinger visade i ett mycket uppslagsrikt och initierat examensarbete från 2014 finns det en del rättsliga oklarheter och egendomligheter i det svenska systemet med sympatiåtgärder. Ett krav på proportionalitet i sympatiåtgärder riktade mot neutral tredje man skulle till exempel kunna diskuteras utan att helt omstöpa maktbalansen på arbetsmarknaden; detsamma gäller krav på intressegemenskap mellan part i sympatiåtgärd och part i primärkonflikt.
Debatten om Timbros rapport sätter under alla omständigheter fingret på ett problem på arbetsmarknaden: att Saltsjöbadsavtalets innehåll är svårtillgängligt, svårtolkat och okänt, trots att avtalet ännu gäller. Kanske minns vi Sten Edlunds ord om ett “avtalens Greta Garbo”. Avtalets parter är LO och (numer) Svenskt Näringsliv. Liknande avtal träffades efter 1938 med tjänstemännens olika organisationer. Dessa avtal har inte ens jag läst, men jag gissar att de i princip speglar Saltsjöbadsvatlet. Kunde LO, PTK och Svenskt Näringliv ta ett grepp om denna splittrade partiställning?
Och vore det inte bra med en gemensam översyn av avtalets regler? Vilka är alltjämt relevanta och vilka har tiden sprungit ifrån? Vad betyder reglerna på dagens arbetsmarknad? Det var länge sedan avtalet gavs en modern uttolkning. En sådan översyn av såväl partsställning som innehåll leder också fram till frågan om det finns anledning att ändra i avtalet. Behövs nya regler för t ex konflikter på arbetsmarknaden, eller är detta behov redan tillgodosett på andra sätt?
I en klok kommentar till Tesladebatten skriver Erland Olauson:
Rätten att vidta sympatiåtgärder är då och då föremål för kritik. Och om löntagarna använder rätten att vidta sympatiåtgärder ofta och i stor omfattning så minskar det otvivelaktigt värdet för arbetsgivarsidan av att sluta kollektivavtal. Men numera använder facket möjligheten till sympatiåtgärder mycket sällan.
Om den ena parten på arbetsmarknaden — arbetsgivarna — aviserar att man ser problem med dagens reglering av sympatiåtgärder finns det rimligen också något för parterna att diskutera. En sådan diskussion bör ha seriösa utgångspunkter — och kanske förs den bäst på ett visst avstånd från den överhettade Teslakonflikten.