Veckan som gick (v 3)
Ska vi kunna komma överens om våra arbetstider individuellt, kommer Elon Musk att acceptera fackens krav och hur kommer Arbetsmiljöverkets nye GD att förvalta sitt uppdrag?
Behöver vi arbetstidslagen?
“Avskaffa lagarna som semester och arbetstid”, krävde två företrädare för Liberala ungdomsförbundet (LUF) på Svenska Dagbladets debattsida i veckan. Inlägget var primärt riktat mot olika politiska förslag om att minskad arbetstid. Att ytterligare lagstiftning på arbetstidsområdet — som på svensk arbetsmarknad huvudsakligen regleras via kollektivavtal med det EU-rättsliga skyddet som yttre ram — inte är önskvärt är en förhållandevis konventionell uppfattning. Att befintlig lagstiftning om arbetstid och semester därför borde avskaffas är något mer drastiskt (och inte ens förenligt med nämnda EU-rätt).
LUF:s argument är att arbetsgivare och arbetstagare under friare förhållanden borde kunna få bestämma över arbetstidens förläggning. Detta förhållande råder redan i dag, låt vara att rätten huvudsakligen är förbehållen arbetsmarknadens parter och inte de individuella arbetstagarna eller de enskilda arbetsgivarna. Anledningen till det är också enkel och rationell. I verksamheter som kräver styrd arbetstid — inom industrin, till exempel — är det inte individuella förhandlingar som företagen önskar, utan ett tydligt regelverk om till exempel skiftgång. Att lägga ett skiftschema utifrån otaliga individuella förhandlingar med enskilda önskemål är ingen arbetsgivares dröm.
“It is a matter of ordinary common sense to plan working hours so that the workers can really ‘work while they work’ and ‘play while they play,’ and not mix the two”, skrev F.W Taylor i managementteorins urkälla The Principles of Scienfitifc Management (1909). Genom effektivt resursutnyttjande skulle effektivitet och produktivitet öka, och lönerna skulle kunna höjas och arbetsdagarna kortas. En förutsättning för detta var enligt de tayloritsitska principerna reglerad arbetstid; det säger sig självt att det rationella är att detta regleras kollektivt och inte individuellt.
I praktiken erbjuder dagens kollektivavtalade regleringar i Sverige en förhållandevis stor flexibilitet. “Den som vill arbeta helger och vara ledig i veckan ska kunna vara det utan hänsyn till fackets synpunkter eller lagens regleringar”, skriver LUF, synbarligen ovetande om att det i dag inte föreligger några vare sig lagstadgade eller avtalsmässiga hinder mot att förlägga arbetstid på helger och vila under veckodagar.
Utanför kollektivavtalens ramar, där arbetstidslagens regler gäller fullt ut, är flexibiliteten något mer kringskuren, vilket det avtalslösa företaget Spotify fått erfara. Arbetstidslagen innehåller som huvudregel ett förbud mot nattarbete. Den som vill ha ett undantag från detta förbud, och inte har ett kollektivavtal att luta sig mot, måste ansöka om dispens hos Arbetsmiljöverket, som då har att avgöra om “arbetet med hänsyn till dess art, allmänhetens behov eller andra särskilda omständigheter måste bedrivas mellan midnatt och klockan 5” (ATL 13 §, 2 st). Några sådana skäl föreligger inte i Spotifys fall, bedömde förvaltningsrätten i veckan efter att företaget överklagat ett beslut från Arbetsmiljöverket.
Genom att teckna ett kollektivavtal skulle Spotify utan några sådana hinder kunna förlägga arbete nattetid, efter sedvanlig medbestämmandeförhandling och riskbedömning enligt Arbetsmiljölagen. På så vis kan sägas att lagstiftningen i denna del är riggad till kollektivavtalssystemets förmån — detta hade möjligen kunnat vara en reformfråga att sikta in sig på för den som velat värna om flexibilitet i arbetstiderna även för de företag som inte velat inordna sig i den svenska modellen. Men tills vidare får vi nog helt enkelt konstatera att avtalen erbjuder både flexibilitet och avvägda skyddsregler.
Osäker utgång i Tesla-konflikten
Blir 2024 året då Tesla och Elon Musk accepterar fackförbunden, frågar sig Lag & Avtal i ett läsvärt porträtt av en entreprenör som konsekvent motsatt sig att underordna sig myndigheters regleringar och fackliga krav på avtal och inflytande. Hur konflikten i Sverige mellan IF Metall och Tesla ska sluta är fortfarande en öppen fråga. IF Metall och andra förbund har konsekvent nyttjat rätten att tillgripa sympatiåtgärder, men dras också med problem med låg organisationsgrad och, som det verkar, låg strejkvilja på företaget som primärkonflikten gäller.
Liknelser har gjorts med konflikten på Toys’R’Us 1994. Den slutade ju i att företaget till slut tecknade avtal. Så blev ju också fallet på Klarna nyligen, låt vara att avtalet kom att tecknas med en annan part än den som inlett konfliktåtgärderna. Men en annan, mindre uppmärksammad, konflikt är Finansförbundets varsel mot Svea Exchange 20 år senare. Förbundet hade svårt att mobilisera medlemmarna i den utsträckning som krävdes för att åstadkomma avtal, och fick nöja sig med en utfästelse om bättre villkor, utan att dessa reglerades i kollektivavtal.
Sverige har en hög grad av kollektivavtalstäckning. 86 procent av landets arbetstagare omfattas av avtal. Samtidigt har den facklig anslutningsgraden minskat. Detta innebär både att det i högre grad är arbetsgivarna som bär upp den svenska modellen och att facken har svagare muskler än tidigare för att förmå de arbetsgivare som vägrar avtal att ändra sig.
Tesla — som av allt att döma är ett synnerligen toppstyrt företag — har varit konsekventa i sin ovilja att gå de fackliga kraven till mötes. Och IF Metall har varit lika tydliga med att de är inställda på uthållighet och på en långdragen konflikt.
Många utmaningar för Arbetsmiljöverkets nye GD
Arbetsmiljöverket har fått en ny generaldirektör, Lars Lööw, tidigare ställföreträdande generaldirektör för Arbetsförmedlingen och dessförinnan bland annat generaldirektör för Svenska ESF-rådet. Efter ett ökande antal dödsolyckor har arbetsmiljöfrågorna återigen hamnat i det mediala rampljuset, och regeringen har uppmanat myndigheten till fler oanmälda inspektioner. Myndigheten har också nyligen genomfört ett omfattande arbete med att förändra sin regelstruktur. Dessutom ligger ett, ur facklig synvinkel, kontroversiellt uppdrag från regeringen att tillse att fler skyddsombud utses — även sådana som inte är fackligt anslutna. Hur Lars Lööw förvaltar uppdraget och dess många utmaningar blir intressant att följa.