Pampen som försvann
För 40 år sedan tvingades PTK:s starke man att avgå och det såg det ut som att organisationen skulle splittras. Nu samlar den över en miljon medlemmar.
Begreppet “pamp”, i bemärkelsen av en person som i sin krets intar “en framskjuten eller inflytelserik ställning”, har funnits i svenska språket sedan slutet av 1700-talet. Men den specifika “fackpampen” tycks ha gjort sin språkliga entré under 1940-talet. Fackföreningarnas sociala ställning var stabilt konsoliderad; deras ledare var inflytelserika män i samhället. Under 1970-talets stormiga dagar syntes fackpamparna dagligdags i medierna. Dessa arbetsmarknadens kostymklädda giganter rörde sig från presskonferenser till förhandlingsrum där cigarettröken vilade tungt över evighetslånga nattmanglingar; de hotade med och utlöste strejker tills de till slut kunde låta sig fotograferas när de med en handskakning gjort upp med sina lika pampiga motparter på arbetsgivarsidan. Löneförhandlingarnas resultat rullades ut i tv-sändningar och på löpsedlar med stora, svarta rubriker. Fackpampen var en maktfaktor; hans makt representerade fackets makt som representerade medlemmarnas makt som i sin tur representerade löntagarnas makt. Med detta följde också att pampens ställning kunde vara bräcklig när avståndet till golvet blev för stort, när spänningen mellan centralstyrning och föreningsdemokrati blev alltför stark. Likt enorma furor kunde pamparna falla. Ibland med ett brak, som en Hasse Eriksson på solsemester för medlemmarnas pengar vid poolkanten i det fascistiska Spanien; ibland med en suck, som när Ingvar Seregard gjorde sin sorti efter PTK:s kongress i januari 1985 och försvann bort i vinternatten.
När Ingvar Seregard tvingades lämna den organisation han själv konstruerat var han 60 år gammal och beskrevs av en anonym och elak tunga i pressen som en “60-talspamp i 80-talet”. Han var inte, som det verkade, i takt med sin tid. “Han hänger inte med längre”, kunde man läsa i en artikel i TCO-Tidningen sommaren 1984, skriven av en företrädare för det som varit Seregards förbund, SIF. I förbundets egen tidning gick två ledande företrädare, Bo Henning och Olle Hammarström, till hårt angrepp mot Seregard. Han anklagades för att vara diktatorisk och maktfullkomlig. Och inför SIF:s förbundsfullmäktige i juni 1984 talade ordförande Inge Granqvist om en “förtroendekris” gentemot Seregards ledarskap för PTK. Det var inom SIF han gjort karriär och skaffat sig en maktposition och en ryktbarhet som en av de främsta strategerna på den svenska arbetsmarknaden. SIF hade höjt honom till skyarna; nu var det SIF som slutligen skulle ta ned honom på marken.
Till slut fick Ingvar Seregard nog. Hårda ord fick man tåla i en position som hans, menade han, men endast till en viss gräns. Och när SIF:s utbildningschef till och med kallat honom “oanständig”, då var den gränsen nådd. I september 1984 förklarade han att han avsåg att lämna ordförandeposten för PTK och i början av 1985 var detroniseringen fullbordad och en 45-årig förhandlingschef på SIF vid namn Bertil Blomqvist tog över klubban. Seregard höll ett långt och, enligt beskrivningen i Svenska Dagbladet, bittert avskedstal där han attackerade SIF:s “ryktesspridning” och avslutade: “Efter detta ställningstagande hoppas jag att de människor som ständigt förvandlar sakfrågor till personfrågor och gör det på distans kan slut upp kring sina egna förtroendevalda i PTK på ett sådan sätt att förbundens samverkan sinsemellan kan fungera.”
Tjänstemannarörelsens starke man hade slutligen gett upp. Det liknande ett fadersmord. Men vad var bakgrunden?
Det händelseförlopp som var det utlösande faktorn bakom Seregards avgång började med en middag på Riche. Runt bordet satt bland andra, förutom Seregard, Hans Hellers, mångårig ordförande för Lärarförbundet och den blott 32-årige Sture Nordh, som året innan valts som ordförande för SKTF, det fackförbund för kommunala tjänstemän som i dag heter Vision. De tre männen hade det gemensam att de var ordförande för varsin förhandlingskartell: Seregard ledde PTK, Hans Hellers tog hand om TCO-S och Sture Nordh var ordförande för Kommunaltjänstemannakartellen (KTK). Mellan sig kunde de representera samtliga tjänstemän på den svenska arbetsmarknaden: privatanställda, statsanställda och kommunalanställda.
Och vad pratade man om då, där på Riche för 40 år sedan? Ja, bland annat, som det har rapporterats, om TCO:s roll som centralorganisation. TCO hade vid denna tid en förhållandevis nyvald ordförande i Björn Rosengren — Sture Nordhs föregångare på ordförandeposten i SKTF — och från vissa håll fanns farhågor att han hade ambitionen att TCO skulle börja lägga sig i förhandlingsfrågor. Kartellerna skulle därför formalisera sitt samarbete och markera att förhandlingar var deras bord. TCO skulle hålla sig till utbildningspolitik, allmänna samhällsfrågor, och så vidare. Bort med tassarna från lönerörelserna!
Nog var det en markering som tog skruv. När Seregard, Hellers och Nordh kallade till presskonferens mars 1984 för att tillkännage kartellsamarbetet var Björn Rosengren överhuvudtaget inte informerad. När han ringde upp Seregard för att höra vad som pågick fick han höra att han inte hade tid att prata. Naturligtvis blev han rasande, vilket kanske också var syftet, åtminstone från vissa håll. “KUPP MOT TCO-BASEN”, löd rubriken i Expressen den 12 mars 1984. Tidningen förklarade att nu rådde “fullt krig mellan pamparna”. “Hade jag vetat vilket liv det skulle bli hade vi handlagt frågan på ett annat sätt”, urskuldade sig Sture Nordh, som väl knappast hade något eget intresse av att förarga Rosengren.
Frågan gick ytterligare några vändor mellan de berörda parterna, och till slut kunde ett samarbetsavtal presenteras som innefattade även TCO, jämte PTK, KTK och TCO-S. En salomonisk lösning, som det verkade. Men under tiden hade ilskan vuxit inom SIF över beslutsprocessen. När frågan om kartellsamarbetet hade lagts fram för PTK:s styrelse var den redan beslutad hos TCO-S och KTK, och styrelsen stod alltså, menade kritikerna inom SIF, inför ett fullbordat faktum. Var detta ett steg mot ytterligare centralisering? Ännu en manöver från Ingvar Seregard som i slutänden skulle minska SIF:s inflytande över de privatanställdas frågor?
Det fanns kanske fog för de misstankarna. Bertil Blomqvist — Seregards efterträdare på ordförandeposten i PTK — säger i jubileumsboken SIF — En framgångshistoria (s. 229) att “upplägget var tänkt att reglera en samverkan mellan alla förbund, både på den privata och offentliga sidan, som på sikt skulle ge möjlighet till sammanslagning mellan TCO och SACO”. En enad tjänstemannarörelse, med andra ord: Seregards stora vision och den idé han arbetade för under hela sin fackliga karriär. Att ena tjänstemännen över organisationsgränserna till en stark förhandlingspart var tanken bakom samarbetet mellan SIF, SALF och CF från 1969, det var tanken bakom femårsavtalet med SAF samma år och det var inte minst tanken bakom bildandet av PTK 1973.
Dessa strävanden mot centraliserade samverkansformer mellan förbunden pågick parallellt med utvecklingar i delvis motsatta riktningar. När SIF växte under 1970-talet tillfördes organisationen yngre och radikaliserade krafter som ställde krav på inflytande och medlemsdemokrati. Här uppstod ett givet spänningsfält mellan SIF:s demokratisträvan och den mer centraliserade struktur för förhandlingar och beslutsfattande som var en förutsättning för att PTK skulle kunna fungera som en effektiv, tung och trovärdig motpart till SAF. Hela fackföreningsrörelsens eviga dilemman synliggjordes under denna tid i SIF: motsättningarna mellan centralstyrning och medlemsmakt, mellan centrala funktionärers inflytande och den demokratiska styrningen, mellan samverkan och konfrontation, långsiktiga strategier och mer publikfriande utspel.
Den reella skillnaden mellan en “enad tjänstemannarörelse” och “pampvälde” kunde tyckas hårfin. Och kritiken riktades inte sällan mot Seregards person och ledaregenskaper. Han beskrevs som alltför dominant och inte tillräckligt lyhörd. “Min enda svaghet är att jag är för stark”, hade han själv sagt i en intervju mot slutet av sin karriär. Under PTK:s första år satt han på dubbla stolar som förhandlingschef i SIF och ordförande för PTK. För att begränsa hans inflytande inrättade SIF 1976 en ny tjänst åt honom som “förhandlingsdirektör”. Och 1981 beslutade förbundet helt enkelt att avskaffa den befattningen vilket i praktiken innebar att Seregard tvingades lämna sina uppdrag inom SIF och på heltid fick ägna sig åt ordförandeskapet i PTK. Tre år senare var processen fullbordad, i och med att han tvingades avgå även från den posten.
Alla dessa konflikter och interna stridigheter utspelade sig mer eller mindre inför öppen ridå. Artiklar om oenigheter mellan tjänstemännens fackliga organ var återkommande i dagstidningarna vid denna tid. De förföljde PTK från starten. Enigheten hotades redan vid kartellens första avtalsrörelse 1975, då arbetsledarna i SALF lämnade samordningen, förhandlade och träffade avtal med motparten på egen hand, medan PTK gick ut i strejk över frågan om tjänstemännens kompensation för LO-kollektivets löneglidning. Löneförhandlingarna för tjänstemännen inom privat sektor kom under 1970-talet alltså att centraliseras till PTK. Och inom SIF grodde ett missnöje med att förbundets medlemmar inte hade den insyn i och det inflytande över förhandlingarna som vissa efterfrågade. Fördelningen av platser inom PTK:s styrelse, delegationer och arbetsgrupper var inte proportionerlig — i så fall hade SIF:s dominans blivit alltför stor — utan var (och är alltjämt) en organisationspolitisk balansakt där även de mindre förbundens intressen har beaktats.
En annan vansklig balansakt, som också vållade mycket huvudbry och ont blod i spalterna, var PTK:s relation till TCO. Lennart Bodström, TCO:s ordförande, uppfattade PTK som en rivaliserande organisation. Det bråkades om utbildningsmedel och bygget av kursgårdar. Inför storkonflikten 1980 lanserade Ingvar Seregard en testballong. Parterna på arbetsmarknaden skulle ingå ett “samhällskontrakt” med staten. Liknande tankar hade hörts från SAF:s ordförande Curt Nicolin som ansåg att arbetsgivarnas egentliga motpart vid den här tiden inte var facken, utan regeringen som drev en politik som spädde på inflationen. Skulle regeringen kunna lägga om den ekonomiska politiken skulle parterna kunna ta ansvar för lönebildningen. Sonderingar förekom mellan Seregard, Nicolin, LO:s ordförande Gunnar Nilsson och statsminister Fälldin. Men när Lennart Bodström fick höra talas om planerna lära han ha kontaktat Ola Ullsten som såg till att det hela gick om intet. Ett samhällskontrakt var en politisk fråga som hörde hemma hos TCO och inte hos PTK, menade Bodström. Sverige fick vänta till 1997 tills vi genom Industriavtalet fick ett ett slags samhällskontrakt som innebar att parterna tog greppet över lönebildningen.
Ytterligare ett drama utspelade sig året därpå. I den berömda skatteuppgörelsen mellan Fälldins andra regering och Socialdemokraterna (“den underbara natten”) ingick att marginalskatterna skulle sänkas samt att arbetsmarknadens parter förutsattes verka för löneavtal som premierade de lågavlönade (som i mer begränsad omfattning gynnades av skattesänkningarna). Ingvar Seregard var upprörd å PTK:s vägnar. “Detta är statlig inkomstpolitik och riksdagen kan lika gärna löpa linan ut och avskaffa förhandlingsrätten”, rasade han, med SACO-förbundens företrädesvis högavlönade medlemmar i ryggen. Men SIF — som redan inför 1980 års avtalsrörelse krävt att PTK skulle bedriva tydligare låglönepolitik — var positiva. “Seregard talar bara för sig själv”, sa Inge Granqvist syrligt i en intervju. Och när även TCO och Lennart Bodström ställde sig bakom uppgörelsen uppstod frågan om det nu inte var TCO som valsat in på PTK:s område — lönebildningen.
1982 var det dags igen. Regeringen, med socialminister Karin Söder i spetsen, drev igenom två karensdagar i sjukförsäkringen. De fackliga organisationerna protesterade och Lennart Bodström hotade med politisk strejk. Hans ben slogs omedelbart undan av Seregard som förklarade att det var uteslutet att PTK skulle medverka till något sådant, hur kritisk man än var mot karensdagarna. PTK ansågs allmänt representera mer borgerliga fackliga-politiska intressen än TCO, som å sin sida anklagades (inte minst av PTK) för att vara alltför nära sammanbundet med Socialdemokraterna. Men även åt andra håll knakade det i fogarna. 1983 var det återigen arbetsledarna i SALF, tjänstemannarörelsens enfant terrible, som hotade lämna PTK. Vad hade man egentligen gemensamt med alla dessa “kontorister” i SIF och HTF, undrade den dynamiske förbundsordföranden Sune Tidefelt, som menade att man fått bidra alltför mycket till konfliktkassor man ändå inte utnyttjade.
Nej, tjänstemannarörelsen lät sig inte enas så lätt. Och mot bakgrund av allt stök och alla stridigheter tedde sig kanske kartellsamarbetet mellan PTK, KTK och TCO-S som en förnuftig idé. Men 1984 hade tiden börjat springa ifrån kartellerna. Den äldre generationens fackliga ledare riskerade att framstå som generaler utan armé. “Samhället var redo för ett generations- och attitydskifte bland politiker, näringslivsfolk och fackföreningsledare”, som Björn Rosengren uttryckte det i Mitt i steget. Som nyvald TCO-ordförande kontrasterade hans “öppna och lite yviga stil” mot Lennart Bodströms “avmätta och aningen stela framtoning”. Inte heller Ingvar Seregard kunde anklagas för någon offentlig yvighet; hans framtoning var tillknäppt och korrekt. Medierna var aldrig hans primära arena. Han var helt enkelt inte en man för 1980-talet.
När Seregard lämnade PTK frågade sig många om organisationen skulle överleva. Men nyligen kunde PTK meddela att man genom sina medlemsförbund samlar över en miljon medlemmar. Vare sig TCO-S eller KTK existerar längre; kartellerna slogs 1991 samman till den organisation som senare skulle få namnet OFR. Vision, det tidigare SKTF, är sedan 2022 medlemmar i PTK för sina privatanställda medlemmar. TCO har nyligen tappat lärarna som i och med bildandet av förbundet Sveriges Lärare gått över till SACO. Alla dessa tjänstemannaorganisationer — PTK, OFR, TCO och SACO — lever sina parallella och ibland delvis sammanflätade liv. Tjänstemannarörelsens karta är alltjämt splittrad och förbryllande för alla utom de insyltade och specialintresserade. Även om pamparna inte längre går holmgångar mot varandra i offentligheten kvarstår många av de organisationspolitiska frågetecknen. Hur ser framtidens tjänstemannarörelse ut?