Mellan sjöfolk och journalister: upphovsrätten till havs
Historien om hur Sveriges sjömän blev utan tv-program när fack och arbetsgivare inom public service inte kunde komma överens — och om den eviga konflikten mellan upphovsrätt och arbetsrätt.
Sommaren 1978 var det dags för fotbolls-VM. Det svenska folket satte sig framför tv:n för att se landslaget under ledning av Georg “Åby” Ericson spela i militärjuntans Argentina. Ja, nästan hela det svenska folket. För de då cirka 15 000 sjömännen ute till havs gapade tv-skärmarna tomma. Tv-program hade tidigare levererat till fartygen på kassetter men distributionen av videogrammen hade upphört. Orsaken till detta var en facklig konflikt som vi ska återkomma till. Men livet till sjöss tycktes tråkigare än någonsin. Sjömännen var, som det rapporterades i tidningarna, “störtförbannade”. Sjöfolksförbundets ordförande Gunnar Karlsson kallade situationen “bedrövlig”.
Det hade varit en väl utbyggd och omtyckt verksamhet. Sedan juli 1974 hade matroser och befäl kunnat, med Aftonbladets ord, “slå sig ned framför skepps-tv:n och välja ur ett antal kassetter på sammanlagt 280 timmar”. I ett reportage i Arbetet 1978 beskrevs utbudet: “Videobanden består i vissa fall av spelfilmer, men är för det mesta ett urval av de svenska tv-programmen med TV-teater, debattprogram, sport, underhållning, naturfilmer … ungefär samma program som de svenska TV-tittarna får se iland.” Tv-programmen levererades från Sveriges Radio, som vid denna tid var ett bolag för både radio och tv, till en särskild myndighet, Handelsflottans kultur- och fritidsråd, som hade uppdraget att skänka sjöfolket en meningsfull fritid ombord. Och vad kunde vara mer meningsfullt än svenska tv-produktioner?
Den teknik som möjliggjorde detta till sjöfolkets fromma var förhållandevis ny. Videogrammen hade börjat utvecklas i början av 1970-talet och vid decenniets mitt stod det klart att världen stod inför ett medietekniskt genombrott. Tv-program skulle kunna lagras på kassetter, lösgöras från sina ordinarie sändningar, säljas, distribueras till skolor och till bibliotek. Debatterna om videovåld, reklam i videogram och barns videotittande låg ännu några år fram i tiden; nu låg det svenska fokuset snarast på samhällsnyttan. Sveriges Radio tillsatte 1975 en särskild videogramgrupp som under de kommande åren släppte tre rapporter. En slutsats var att Sveriges Radio aktivt måste engagera sig i marknaden för videogram. Public service kunde skapa en kulturpolitiskt korrekt motvikt till den kommersialisering som annars hotade.
När tv-produktionerna frigjordes från ordinarie sändningstid och lagrades på band lösgjordes även en annan kraft, immateriell och svårbemästrad. Nämligen programskaparnas upphovsrätt. Nu började det började bli krångligt. Så länge en tv-kanal endast var en tv-kanal var frågan om de anställdas upphovsrätt förhållandevis enkel. Att framställa material med ett upphovsrättsligt skydd var en naturlig del av tjänsteutövningen, rättigheterna tillföll arbetsgivaren och medarbetarna kompenserades med lön, utan krav på någon ytterligare ersättning eller reglering. Men när materialet nu plötsligt kunde mångfaldigas och spridas på helt nya sätt uppstod genast frågan om hur mycket av den upphovsrättsliga användningen som täcktes av anställningsavtalet.
Upphovsrätten och arbetsrätten har alltid haft något otvunget umgänge. Ibland blir konflikterna så starka att det slår gnistor om dem. Vem minns inte, till exempel, tvisten om rättigheterna till figurerna Babblarna för några år sedan? Lika juridiskt otydligt som vilka rättigheter som Babblarnas illustratör överlåtit till sin tidigare arbetsgivare, lika juridiskt otydligt var det för Sveriges Radios medarbetare under 1970-talet hur långt arbetsgivarens rätt sträckte sig att använda det material de skapat. Att denna fråga diskuterades livligt var ett tecken på effekterna av tidens snabba medieutveckling. I nya tekniker som text-tv, teledata och telefax skönjdes konturerna av en ny värld. Och i denna nya värld var landskapet för upphovsrätten ett annat än tidigare, och hur gränser skulle dras och mark mutas in var öppna och inte sällan konfliktfyllda frågor. Dessutom har upphovsrättsliga tvister på kultur- och medieområdet en naturlig dragning åt offentlighetens rampljus.
1973 träffades ett kollektivavtal om upphovsrätt mellan Sveriges Radio och dess då huvudsakliga fackliga motpart, Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF). Det tycktes erbjuda en salomonisk lösning. De anställda överlät sin upphovsrätt till arbetsgivaren mot en kollektiv ersättning. Denna utbetalades årligen av företaget till den lokala SIF-klubben, som sedan fördelade den individuellt till medarbetarna utifrån vissa gemensamma principer. SIF-klubben hade rätt att göra invändningar om man ansåg att en viss distribution skulle riskera att kränka medarbetarens ideella rätt.
Frågan var laddad med principiella motsättningar och avtalet var en jämkning mellan två oförenliga ståndpunkter. Sveriges Radio ansåg i princip att de medarbetarna genom sina anställningsavtal exklusivt överlåtit till företaget att nyttja materialet på alla tänkbara sätt, i alla tänkbara former. Och den fackliga motparten hävdade i princip motsatsen. Den enda upphovsrättsliga användning som befanns sig inom anställningens ramar var “en eterburen sändning inom landet”. Allt annat låg bortom arbetsgivarens ensidiga beslutanderätt och behövde regleras och kompenseras separat.
Inte undra på att samförståndet blev kortvarigt. Under avtalsrörelsen 1977 utmynnade frågan i öppen arbetsmarknadskonflikt. När det till slut ingicks ett nytt kollektivavtal mellan SIF och Sveriges Radio saknades bestämmelser om upphovsrätten. Nu var området oreglerat och respektive part stod fastlåsta i sina principer.
All distribution av videogram till sjömännen upphörde. Handelsflottans kultur- och fritidsråd försökte hitta en särlösning med Sveriges Radio men företaget vägrade. Det låg inte i Sveriges Radios strategiska arbetsgivarintresse att förekomma en helhetslösning på det upphovsrättsliga området genom att göra upp på förhand för att lösa en specifik fråga.
HKF beslutade då att vidta en oortodox åtgärd. Kunde man inte komma överens med den ena parten fick man vända sig till den andra. Under kanslichefen Jan Ristarps ledning vände sig HKF till det lokala facket, SIF-klubben, och inledde i hemlighet förhandlingar om att återuppta distributionen av videogram. Mig veterligen är detta enda gången i svensk historia en statlig myndighet rundat ett statligt bolag i en känslig avtalsfråga genom att i smyg inleda förhandlingar direkt med en facklig organisation som man dessutom inte hade som direkt motpart. SIF ansåg sig, i enlighet med sin principiella uppfattning, ha rätten att ensamt teckna avtal om den del av medlemmarnas upphovsrätt som man menade låg bortom anställningsavtalet. Fackklubben agerade alltså inte i juridisk mening som en fackklubb utan som en organisation för kollektiv rättighetsförvaltning (på samma sätt som till exempel Stim inom musikens område).
Och ett avtal träffade man — inte i tid till fotbolls-VM 1978 men väl till sommaren därpå. För en årlig ersättning till SIF-klubben om 250 000 kronor skulle sjöfolket kunna se tv-program på kassett igen. Nu var det cheferna på Sveriges Radios tur att bli “störtförbannade”. Handelsflottans kultur- och fritidsråd hade ju genom sitt avtal med SIF erkänt att de anställda hade rättigheter som deras arbetsgivare inte ansåg att de hade. Och detta genom ett myndighetsbeslut, dessutom. Sveriges Radio vände sig till regeringen för att få avtalet upphävt. Till ingen nytta. På förvaltningsrättsliga grunder underkändes bolagets rätt att över huvud taget överklaga.
Nu följde en lång rad av intrikata turer under förhållandevis lång tid. Den dåvarande kommunikationsministern Ulf Adelsohn uttryckte öppet sitt missnöje med HKF:s agerande. Året var nu 1980 och sjöfolket satt fortfarande och väntade på videogrammen. Sveriges Radio omorganiserades och tv-produktionen bröts ut till ett eget programföretag, Sveriges Television (SVT). Alla parter försökte förgäves komma överens. HKF vände sig till regeringen och begärde tvångslagstiftning. SIF-klubben kompromissade, avstod tillfälligt från ersättningsanspråk vilket innebar att distributionen av tv-program äntligen kunde återtas under 1980. Året därpå bröt HKF avtalet med SIF-klubben i förtid efter att ha fått garantier från Sveriges Radio om att distributionen skulle kunna fortsätta. “Vi har i viss mån låtit ändamålet helga medlen”, kommenterade Jan Ristarp avtalsbrottet. “Vår viktigaste uppgift är att se till att sjömännen får sina program”.
Sjöfolket får sina program än i dag, om än inte via videogram och inte via Handelsflottans kultur- och fritidsråd, som lades ned som myndighet 2006 och vars verksamhet för en meningsfull fritid ombord övertogs av Sjöfartsverket. Facket och public service-företagen kom 1983 överens om ett kollektivavtal om upphovsrätten som i allt väsentligt gäller än i dag i avtalen både med Unionen (som SIF sedermera uppgick i) och Journalistförbundet. Där konstateras att det för “vissa medarbetare råder ett upphovsrättsligt anställningsförhållande”, vilket innebär att de “i tjänsten framställer litterära och konstnärliga verk eller utför andra prestationer som skyddas av upphovsrättslagen”. Rätten till sådana verk och prestationer “tillkommer företaget för nyttjande i dess verksamhet såväl under anställningstiden som därefter” — men för nyttjanden som “utöver vad som kan anses ligga inom ramen för anställningsavtalet betalar företaget årligen ett belopp för fördelning bland berörda medarbetare”.
Frågans hela principiella motsättning finns inbyggd i formuleringen “vad som kan anses ligga inom ramen för anställningsavtalet”. Detta är ett volatilt område. När SVT:s dåvarande chefsjurist Ulf Peyron 1985 satte punkt för sin studie Det upphovsrättsliga anställningsförhållandet konstaterade han att “ju mer ett medieföretag är beroende av kommunikationsteknologi … desto större bör den förfoganderätt vara som tillkommer arbetsgivaren när det gäller upphovsrättsligt eller fotorättsligt skyddade alster och prestationer som framställts av anställda”. De fackliga organisationerna och upphovsmännens organisationer har å sin sida fortsatt att hålla på sina rättsuppfattningar. En del förhandlingslösningar lever vidare, nya tider till trots: kollektivavtalet för journalister inom dagspressen tillerkänner till exempel fortfarande medarbetarna en viss årlig ersättning för att deras material publiceras digitalt.
Ungefär samtidigt som sjömännen förgäves väntade på att få se fotbolls-VM på videogram sommaren 1978 tillsatte regeringen en utredning under ledning av Anders Björck om det nya medielandskapet, den så kallade informationsteknologiutredningen. I sitt slutbetänkande (SOU 1981:45) konstaterade den profetiskt:
Det har uppstått svårigheter i olika hänseenden när det har gällt att anpassa det upphovsrättsliga regelsystemet till de nya metoderna för spridning av skyddade verk. Svårigheterna ligger i att kombinera upphovsmannens principiella ensamrätt att bestämma över alla former av utnyttjande av hans verk med de krav som den nya tekniken ställer upp och de möjligheter som avstånd. Problem kan föreligga i olika hänseenden, bl a när det lagrade materialet. Det kan också vara svårtför dessa att bevaka sina ekonomiska och ideella intressen i fråga om sådant material som har tagits in i datorsystemet bl a därför att detta ger möjligheter till ett massutnyttjande som tidigare var otänkbart.
Arbetsrätten utgår från att det är arbetsgivaren som mot betalning i form av lön äger rätten till som produceras inom anställningen; upphovsrätten utgår från att den som skapat något med upphovsrättslig verkshöjd också innehar rättigheterna till sin skapelse. Ur denna grundläggande konflikt följer en rad regleringar, kompromisser och konflikter. Och i takt med skiftande organisationsstrukturer, nya metoder för distribution och teknologisk utveckling förändras ingångsvärdena för dessa regleringar.