Kollektivavtal för egenföretagare: fågel, fisk eller mittemellan?

Nytt initiativ från EU-kommissionen för att förbättra villkoren för plattformsarbetare utmanar arbetsrättens gränser

Europeiska kommissionen har tagit fram en färdplan för att informera om ett nytt initiativ i syfte att möjliggöra för andra grupper än arbetstagare att ingå kollektiva avtal om sina arbetsvillkor utan att detta ska strida mot EU:s konkurrensregler.

Kommissionen inleder med att konstatera att digitaliseringen och det ökade behovet av flexibilitet på arbetsmarknaden har lett till att det uppstått nya former för att utföra arbete. I första hand tänker kommissionen på sådant arbete som förmedlas via digitala plattformar (“gigarbete” och liknande), men inkluderar i resonemanget även övriga som arbetar som egenföretagare eller uppdragstagare (”self-employed”).

Vi kanske här kan pausa lite och reflektera över terminologin. Arbetsrätten är normalt binär till sin karaktär. Antingen omfattas du av den, eller så omfattas du inte. Den som räknas som arbetstagare åtnjuter skydd genom lagstiftning och i förekommande fall kollektivavtal; den som räknas som uppdragstagare betraktas som företagare och förväntas bära sina egna risker. I begreppet “self-employed” ingår såväl den som bedriver verksamheten i egen firma som den som utför arbete på annat sätt, utan att fördenskull vara anställd.

Uppdelningen är sällan konfliktfri. Dels finns det arbete som inte alldeles enkelt låter sig inordnas i endera kategorin, dels finns det ekonomiska incitament hos vissa köpare av arbetskraft att undvika att arbete utförs av anställda just för att undvika extra kostnader, som att betala arbetsgivaravgifter, utbetala semesterlön, iaktta anställningsskyddsregler eller följa arbetsmiljölagen. Därför uppstår ibland en kategori av “falska egenföretagare” som utför arbete på uppdragsbasis, men som rätteligen borde klassificeras som anställda. Detta problem finns i många delar av arbetsmarknaden: inom bygg- och transportsektorerna, inte minst, men också inom delar av tjänstesektorn, exempelvis inom mediebranschen.

Därutöver finns det uppdragstagare som juridiskt sett inte kan klassificeras som arbetstagare, men som ändå befinner sig i en sådan underordnad ställning gentemot sina uppdragsgivare att de kan sägas vara i behov av ett starkare socialt skydd än en mer självständig uppdragstagare. Denna svårfångade mellankategori benämns i svensk rätt som “jämställda” eller “beroende” uppdragstagare. I engelskspråkiga terminologi talar man om “dependent contractors”. I Tyskland finns gruppen “arbeitnehmerähnliche Personen”. Och så vidare.

Arbetsrättens binära karaktär till trots, talar vi här om en glidande skala: från den självständiga företagaren till den jämställda uppdragstagaren till den falska egenföretagaren, och över till den regelrätt anställde.

Denna dragkamp kring gränsdragningen är lika gammal som arbetsrätten själv, men den så kallade gigekonomins globala framväxt har intensifierat diskussionen om vem som är anställd och vem som inte är det. Helt enkelt: var går arbetsrättens gränser?

I en rad rättsfall i många olika länder har domstolar haft att ta ställning till huruvida den som utför arbete via olika digitala plattformar ska räknas som arbetstagare eller inte. Frågan berör själva kärnan i gigekonomins affärsmodell. För att förstå det måste vi först reda ut även detta begrepp. Vad dessa företag har gemensamt är att de förmedlar arbete, som taxiresor eller matvaruleveranser, men utan att se sig som arbetsgivare. Kunderna registrerar sig via en digital plattform där de kan boka en taxi eller beställa mat till dörren. Härav namnet plattformsföretag. De som arbetar via plattformarna får påhugg, ”gig”, som de förväntas utföra enligt kundens önskemål, till ett av plattformen angivet pris. Härav namnet ”gigekonomi”.

Genom att inte klassificera giggarna som anställda undviker plattformsföretagen de skyddsregler som följer av att ha anställda: minimilön, semester, sjuklön, och så vidare. Dessutom försvåras möjligheterna till facklig organisering. Gigekonomin opererar således genom något som definierats som ”regelarbitrage”. Genom att utnyttja regelverken, dra nytta av luckor och otydligheter, kan företagen skaffa sig konkurrensfördelar. Det handlar inte bara om att undvika arbetsgivaransvar, utan också om att ducka för andra regelverk – tänk bara på Ubers ständiga kamp mot de nationella regleringarna av taxibranscherna varhelst de etablerat sig.

För att legitimera detta har gigekonomins företrädare konstruerat en hel retorisk och ideologisk arsenal. Att undvika lagstiftning maskeras i termer av ”disruption” och ”innovation”. Att arbete förmedlas via digitala plattform framställs som att vi har att göra med nya, aldrig tidigare skådade fenomen på arbetsmarknaden som omöjligt ka underställas samma regler som alla andra. ”Plattformsekonomin” beskrivs som något så nytt och innovativt att alla regleringar är att jämställa med onödig byråkrati.

Det är i ljuset av denna utveckling och denna debatt som vi ska förstå EU-kommissionens initiativ om att möjliggöra kollektivavtal för egenföretagare, även om initiativet, som vi ska se, har en potentiellt bredare träffyta än bara de som utför arbete via digitala plattformar.

Kommissionen refererar till en studie genomförd av Eurofund 2017, som visar att 25 procent av EU:s egenanställda/egenföretagare upplever tämligen ogynnsamma arbetsförhållanden (inklusive låga inkomstnivåer). Studien framhåller kollektivavtal som ett lämpligt sätt att förbättra deras villkor. En annan studie, som EU-parlamentet lät genomföra 2016, visar att just egenföretagare löper en särskilt stor risk att drabbas av osäkra arbetsförhållanden, jämfört med företagare som har anställd personal. Kommissionen eftersträvar, framhåller man, värdiga förhållanden för alla som utför arbete inom EU.

Problemet är då att artikel 101(1) i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt förbjuder konkurrensbegränsande avtal mellan företag. Enligt rättspraxis faller kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare utanför EU:s konkurrenslagstiftning, medan uppdragstagare klassas som företagare enligt EU-rätten. Ett kollektivavtal för sådana grupper skulle därmed riskera att bryta mot artikel 101 i fördraget.

Att säkerställa att EU:s konkurrensregler inte förhindrar kollektivavtal för de som behöver det kan, menar kommissionen, vara en viktig pusselbit för att förbättra villkoren för vissa egenföretagare eller uppdragstagare, inklusive de som arbetar via plattformar, resonerar kommissionen. Utan ingripande från EU kan uppdragstagare, inklusive de med skyddsbehov, hindras från att inleda förhandling om kollektivavtal. När gränserna blir otydligare mellan vem som är arbetstagare och uppdragstagare, kan individer vara osäkra på vilken status deras arbete har. Detta kan ha en ”nedkylande effekt” på viljan att inleda kollektiva förhandlingar.

Kommissionen presenterar fyra handlingsalternativ. I det första skulle endast de som arbetar via digitala plattformar omfattas av den utökade möjligheten att förhandla om kollektivavtal. I det fjärde skulle alla uppdragstagare eller egenföretagare omfattas, och uppdragsgivare skulle också ges en möjlighet att förhandla kollektivt på motsvarande sätt som arbetsgivarorganisationer i dag förhandlar med fackföreningar.

Kommissionens ambition att utsträcka kollektivavtalen även till icke-anställd arbetskraft har tagits emot positivt inte minst av företrädare för kultur- och mediesektorn, som översättare, tolkar, journalister, skådespelare, musiker, med flera. Inom dessa branscher är det vanligt att arbete utförs på frilansbasis, på starkt konkurrensutsatta marknader, med dominerande uppdragsgivare som ofta har ett förkrossande övertag när det kommer till att diktera pris och arbetsvillkor.

Inom vissa EU-länder har konkurrensreglerna tillämpats hårdhänt gentemot i dessa sektorer. Till exempel har det inte sällan uppställts rättsliga hinder mot att offentligt diskutera arvodesnivåer och mot att upprätta rekommenderade prislistor. Detta har ytterligare försvagat dessa gruppers förhandlingsposition. Att EU-kommissionen tar steg för att undanröja dessa konkurrensrättsliga hinder är positivt.

Svårigheterna inom dessa branscher föregår gigekonomins framväxt med många år. De fackliga strider som utkämpats kring plattformsarbete har emellertid huvudsakligen rört arbetstagarbegreppet och handlat om att rättsligt fastslå att dessa grupper ska betraktas som arbetstagare, och därmed kunna omfattas av vanliga kollektivavtal. Finns det där en risk med att öppna för ”uppdragstagaravtal” i större omfattning? Skulle sådana avtal kunna etableras som en sämre sorts avtal än de gängse, och leda till att plattformsarbetare och andra underordnade uppdragstagare cementeras i en mellankategori, i gränslandet mellan arbets- och uppdragstagare?

EU-kommissionens initiativ är under alla omständigheter intressant, och visar hur mycket debatten om gigekonomin påverkat synsättet på arbetsrätt och konkurrensrätt inom EU de senaste åren. Samrådet kring initiativet är öppet till den 4 februari.