Kan parterna lösa arbetstidsfrågan?
Socialdemokraternas utspel har väckt den gamla frågar till liv. Är det möjligt att korta arbetstiden för alla och ska det i så fall ska åstadkommas genom lag eller kollektivavtal?
“Kampen om kortare arbetstid”, skrev den tyske sociologen Oskar Negt för fyrtio år sedan, “är en politisk kamp, ingen avtalskonflikt av gängse slag”. Den rör “hela den rådande maktordningen i grunden”. Att korta arbetstiden vore en ”omgestaltning som rör hela samhällsstrukturen”.
Och det är onekligen som en politisk konfliktfråga, snarare än som ett renodlat fackligt krav, som arbetstidsförkortningen den senaste tiden seglat upp i den svenska debatten. Redan i april i år aviserade Annika Strandhäll (S) att en arbetsgrupp hon leder inom partiet skulle föreslå kortare arbetstid, och för en vecka sedan presenterades det färdiga förslaget: arbetstiden ska, enligt denna tänkta modell, sänkas till 35 timmar fram till år 2035.
Reaktionerna har i viss mån varit förutsägbara. Arbetsgivarorganisationer och borgerliga debattörer har avfärdat alla tankar om en ren arbetstidsförkortning med bibehållen lön; det skulle vara ett sänke för svensk ekonomi som skulle göra oss alla fattigare.
Bland de som förespråkar en generell arbetstidsförkortning märks två radikalt olika synsätt.
Å ena sidan avdramatiseras frågan. Att sänka arbetstiden vore bara att anpassa Sverige till samma förhållanden som i många andra europeiska länder — se bara på Danmark, där det största kollektivavtalet inom privat sektor har en normalarbetstid på 37,5 timmar. Det verkar ju inte ha lett till någon dansk samhällskollaps, eller hur? En kortare arbetstid skulle inte nödvändigtvis påverka löneutrymmet och skulle leda till ökad effektivitet, menade Kommunal i en rapport i våras. Alla blir vinnare, helt enkelt!
Å andra sidan finns de som menar att kortare arbetstid finns de som, likt den ovan citerade Oskar Negt, menar att kortare arbetstid i själva verket vore något mycket radikalt och samhällsomstörtande. I DN den 21 juli kunde vi läsa sociologen Roland Paulsen, som menade att arbetstidsförkortning skulle innebära en “restriktion av arbetskraftsutbudet” som skulle innebära att “arbetsköparna” behöver anställa fler, “och det kommer att kosta dem”. Paulsen fortsatte:
Sannolikt kommer det även innebära att lönerna pressas uppåt eftersom arbetskraftsbrist förbättrar arbetarkollektivets förhandlingsposition. Att tona ner dessa sidor av en arbetstidsreform är inte bara att ljuga, det är att förbise en av de mest positiva aspekterna av en arbetstidsförkortning, nämligen att den är ett slag i kapitalets feta buk.
Arbetstidsförkortning vore, enligt detta synsätt, närmast vad som inom den trotskisterna rörelsen brukade kalla ett övergångskrav: ett politiskt krav som förefaller rimligt och eftersträvansvärt men som i själva verket inte kan tillgodoses inom kapitalismens ramar och som därigenom bidrar till att påskynda processen mot en socialistisk revolution. I sak håller alltså Svenskt Näringsliv och Roland Paulsen med varandra: ja, arbetstidsförkortning är kostsamt och, ja, detta kommer att drabba näringslivet negativt.
En politisk kamp, således. Och ingen avtalsfråga. Eller? För även om det stämmer som ofta framhålls i debatten, att den lagstadgade arbetstiden om 40 timmar i veckan inte ändrats sedan 1973, så har arbetstiderna trots allt förändrats under de senaste 50 åren: dels genom en alltmer utvecklad ledighetslagstiftning, dels genom kollektivavtal, på olika sätt och på olika nivåer i olika branscher och samhällssektorer.
Vi kan bara, för att bara ta ett exempel, ta en snabb titt på förhållandena vid den tidning som regelbundet publicerar Roland Paulsen och i vars ägares “feta buk” han gärna skulle vilja slå ett slag.
En journalist på Dagens Nyheter har en kollektivavtalad arbetstid om 40 timmar i veckan eller 38 timmar för den som arbetar mycket “OB” (obekväm arbetstid). Därutöver finns lokalt avtal om arbetstidsförkortning, som ett resultat av en central avtalsuppgörelse från 1981. Andra regler i det centrala kollektivavtalet påverkar också den totala arbetstiden: en extra semestervecka för den som fyllt 40, tre särskilda kompensationsledighetsdagar per år och regler om kompensation för röda dagar.
Kollektivavtalet ersätter arbetstidslagen i dess helhet — på DN likaväl som på de flesta andra arbetsplatser. Detta innebär att arbetstiden blir en avtalsfråga, vare sig man vill det eller ej. Det vet man förstås mycket väl inom fackföreningsrörelsen, och LO har varit tvunget att gå den svåra balansakten att dels välkomna Socialdemokraternas förslag om kortare arbetstid eftersom det ligger i linje med fackets allmänna strävan, dels värna den svenska partsmodellen från politiska ingrepp. Åsikterna bland LO-förbunden går i sär: Kommunal förespråkar kortare arbetstid genom lagstiftning, IF Metall avvisar lagstiftning och vill enbart gå avtalsvägen.
Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo gav sig nyligen in i debatten med en plädering för en partslösning: “… det svenska partssystemet brukar vara framgångsrika i att hitta lösningar som både bevarar svensk konkurrenskraft och skapar goda och rättvisa villkor för arbetstagarna. Historiskt har det varit riskabelt att politisera frågor som hanteras bäst av parterna.”
Redan efter den senaste generella arbetstidsförkortningen för 50 år sedan var regeringen och fackförbunden överens om att det var i kollektivavtal som den fortsatta hanteringen av arbetstidsfrågan skulle ske. Först och främst, skrev den statliga arbetstidsdelegationen i sin slutrapport (SOU 1976:34) “därför att kostnaden för en arbetstidsförkortning utgör ett viktigt inslag i avtalsrörelsen” men också för att det framgent “kommer att krävas en större flexibilitet i arbetstidens förläggning”. Utredningen visade sig förutse framtiden ganska väl.
Även Strandhälls arbetsgrupp tycks i någon mån sätta sin förhoppning till att frågan ska lösas mellan arbetsmarknadens parterna: att den tänkta 35-timmarsveckan skulle vara fullt genomförd först om elva år vore ett sätt att ge parterna “goda möjligheter att förbereda för omställningen efter sina specifika behov, utifrån beprövad erfarenhet”. I viss mån tycks arbetsgruppen önska sig en motsvarande lösning som när strejkrätten och LAS reformerades. En förhandlingslösning mellan parterna som svar på en politisk beställning.
Men till skillnad från vad som var fallet när det gällde strejkrätten och LAS saknas här incitament för den ena parten (arbetsgivarna) att ingå förhandling. Och det saknas också, till skillnad från tidigare, en problembild som sträcker sig över blockgränserna. Arbetstidsförkortning är en fråga som endast lever inom det rödgröna politiska fältet, och som inte är konfliktfri ens där, vilket de olika uppfattningarna inom LO visar.
Innebär detta att förutsättningarna för kollektivavtal om arbetstidsförkortning saknas? Inte nödvändigtvis. Men de kommer sannolikt att se olika ut inom olika branscher, och de kommer inte att kunna genomföras utan att det påverkar löneutrymmet. Detta visar inte minst konflikten inom vården tidigare under året. Vårdförbundet åstadkom en förkortad arbetstid för de som arbetar ständig natt och de som arbetar i rotation, men priset blev en avräkning mot löneutrymmet: lösningen höll sig således inom de ramar som satts av Industriavtalets märke.
En avtalslösning innebär alltid kompromisser. Byteshandel. Då uppstår alltid frågan vad den ena parten (facket) är beredd att bytta för att den andra parten (arbetsgivaren) ska tillmötesgå kravet på en kortare kollektivavtalad arbetstid. Något generellt svar på dessa frågor finns inte, utan det ser olika ut över hela arbetsmarknaden.
Industrin har, till exempel, redan i dag väl utbyggda system för arbetstiderna. Den genomsnittliga veckoarbetstiden för den som arbetar dagtid eller tvåskift utan helg är 40 timmar. För den som arbetar intermittent treskift är arbetstiden 38 timmar, för kontinuerligt treskift 36 timmar, kontinuerligt treskift med storhelgsdrift 35 timmar och för ständigt nattarbete 34 timmar. Dessutom finns särregler för underjordsarbete, då arbetstiden ska vara 36 timmar per vecka. Därutöver tjänar alla in tid till en individuell arbetstidsbank. Möjligheterna till avvikelser genom lokala avtal är stora.
Med tanke på dessa modeller är det inte förvånande att IF Metall vill att frågan fortsätter att ligga helt inom parternas område. En lagstiftning — även om den med all sannolikhet skulle medge avvikelser genom kollektivavtal — skulle helt enkelt röra till på ett sätt som parterna inte förutsett eller önskat. Facken inom industrin håller för närvarande på som bäst att formera sig inför nästa års avtalsrörelse. Här har tonvikten i den fackliga kommunikationen snarare legat på att argumentera för ett det finns ett förhållandevis stort utrymme för löneökningar åtminstone på samma nivå som 2023. Plötsliga politiska krav om arbetstidsförkortning ses gissningsvis som ovälkomna ingrepp i de de fackliga förhandlarnas förberedelsearbete.
Frågan om kortare arbetstid har med all sannolikhet inte kommit till Socialdemokraternas arbetsgrupp genom facken inom industrin; troligen har den aktualiserats på grund av förhållandena inom den offentliga sektor. En annan impuls kommer säkerligen från de upplevda orättvisor som uppstått i kölvattnet av pandemin då tjänstemän i mycket större utsträckning än arbetare kunnat arbeta hemifrån och arbeta flexibelt. Men frågan om hemarbete är i första hand inte en fråga om arbetstidens yttre ramar, dess kvantitet, utan om arbetets innehåll, dess kvalitet: hur stora är ens möjligheter att själv kontrollera och påverka förläggningen av sin arbetstid? Det är inget som säger att en hemarbetande tjänsteman nödvändigtvis arbetar färre timmar än tidigare (det gränslösa arbetet brukar snarare medge ett totalt högre arbetstidsuttag); det finns heller inget som säger att den strikt schemalagda arbetare som får en något förkortad arbetsvecka skulle uppleva det som friare eller mer flexibelt.
Det kan finnas goda skäl till kortare arbetstider inom olika branscher och sektor, likväl som på enskilda arbetsplatser. Kanske kommer de politiska utspelen att påverka förhandlingarna på så vis att arbetstiden blir en fråga som väcks i olika förhandlingar mellan olika parter. Men drömmarna om en generell lösning genom en generell arbetstidsförkortning — antingen genom lagstiftning eller genom några ännu inte uppfunna heltäckande huvudavtal — förblir just drömmar. Och kampen om den allmänt kortade arbetstiden förblir en “politisk kamp”, men en kamp som förs mellan debattörer på ledarsidor snarare än i det verkliga livet. Roland Paulsens stora slag i kapitalets “feta buk” framstår som skuggboxning.
Under tiden, tills vidare i relativ tystnad, arbetar förhandlingssystemet vidare.
Personlig fotnot: Anteckningar om arbetslivet har, som den uppmärksamme läsaren kanske märkt, legat i träda sedan i mars. Detta beror främst på att min hjärntumör (glioblastom) under början av våren beslutade sig för att göra en ovälkommen comeback. I juni genomgick jag en andra operation och har därefter varit påverkad av efterverkningarna. Jag är tills vidare sjukskriven men fortsätter att följa utvecklingen på arbetsmarknaden så gott det går. Nu gör jag ett försök att återuppta skrivandet här, utan några storslagna löften om regelbundenhet. Håll till godo.