"Frimåndag, spatsergång och annan fåfänga”

Fyrtiotimmarsveckan fyller femtio. Några rader om hur arbetstiden reglerats och kontrollerats, i går och i dag. Är vi för evigt fast i stämpelklockornas urverk?

1922 klagade arbetsskadehandläggaren Franz Kafka i sin dagbok: “Klockorna stämmer inte överens. Den inre jagar fram på ett djävulskt eller demoniskt eller i vart fall omänskligt sätt, den yttre går stapplande sin vanliga gång.” Den påtvingat universella tiden skavde mot den subjektiva. Kafka skrev sina dagboksrader i en tid då alltmer av samhället underkastats enhetligt reglerade temporala ordningar: från tågtrafik till trupprörelser. Och arbetstimmar, förstås.

Att synkronisera tiden var för industrialisten Alfred Krupp avgörande. Varje förlorad minut i arbetstid kostade pengar. Han beklagade sig över “de hemska skillnaderna mellan olika klockor” och lät installera en kronometer i sin Villa Hügel i Essen. “Vi kan aldrig tolerera ens en minuts differens i tidsmätningen.” Endast då tiden var fullständigt harmonierad ansåg Krupp att det kunde råda en tillfredsställande Fabriksordnung.

Tempus edax rerum. Kafka och Krupp kämpade båda, från sina olika håll, med att kontrollera en tid som ständigt tycktes göra som den ville.

Stämpelklockan hade introducerats inom industrin 1890 efter en uppfinning patenterad av en juvelerare i New York. General Helmuth von Moltke hade vid ungefär samma tid inför parlamentet förordat en tysk standardtid för att kunna koordinera trupperna. Varje arbetare, liksom varje soldat, bar snart ett eget armbandsur, i skyttegravarna likväl som i fabrikerna. Den arbetslöse mannen i Brechts film Kuhle Wampe (1932) tar noggrant av sig sin klocka innan han kastar sig mot sin död; det är åtminstone något hans efterlevande familj kan sälja.

Kampen om arbetet var en kamp om tiden. Industrialismen drev fram olika metoder för tidskontroll. I äldre tider hade arbetet visserligen varit betungande, men den tidsmässiga kontrollen måhända mindre utvecklad. I de av kommerskollegium utfärdade ordningsreglerna för snickargesäller i Stockholm från 1754 kan vi till exempel läsa:

”En gesäll åligger att gå till sin mästares arbete klockan 5 om morgonen och, utom de vanliga måltidsstunderna, arbetet ej övergiva förrän klockan 7 om aftonen samt, uti mästarens frånvaro, hava uppsikt på lärgossarna, att de ständigt hållas i arbete. Och var ej gesällerna tillåtit att utom mästarens vetskap och tillstädjelse skickas dem något ärende eller bruka dem till onödiga styckeverks hjälp, så att mästarens arbete försummas och gossarnas lärotid fåfängt förnötes. Gesällen vare icke häller tillåtet att hålla längre än en halv så kallad frukosttimma, eller vid dess arbete röka tobak, varigenom olycka tima kan, och sådan vid bot ½ daler silvermynt till gesällådan och 4 öre samma mynt i fattigbössan.”

Hur strikt dessa och andra liknande regler observerades vet vi inte. Axel Adelcretuz skriver i sin uppslagsrika avhandling om kollektivavtalets historia från 1954 att särskilt de arbetare som under denna tid utförde arbete på ackord kände sig ”fria att lägga upp sitt arbete ungefär som de behagade”. Gesällerna tog för vana att på eget bevåg vara lediga när det saknades arbete att utföra, vilket ledde till förbud i lagstiftning mot ”frimåndag, spatsergång eller annan fåfänga”.

Långa arbetsdagar, men bristande kontroll och en viss grad av egenmakt, som överheten på olika sätt försökte stävja. Sådana var kanske förhållandena före industrialismens genombrott. De medeltida städerna i Europa var fyllda av klockor, på kyrkofasader och i klocktorn, sinnrikt konstruerade, den ena mer påkostad än den andra. De ringde in till högtider och till möten och till ting, de varnade för faror och för krig, men de mätte sällan arbetstid. Den styrdes av behoven, av dagsljuset, av sedvänjor och av auktoritet. Gruvindustrin, som inte kunde förlita sig på dagsljuset, blev banbrytande i att utveckla system för att mäta och kontrollera arbetstid.

Men hur lång skulle, och ska, en arbetsdag vara?

Ett jubileum som flög de flesta förbi, åtminstone tills Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) uppmärksammade det på plattformen som fram tills nyligen var känd som Twitter, inträffade den 1 januari i år. Då var det nämligen på dagen 50 år sedan fyrtiotimmarsveckan i praktiken infördes i Sverige.

Den så kallade allmänna arbetstidslagen trädde visserligen i kraft redan 1971, men den centrala bestämmelsen om 40 timmars arbetsvecka skulle införas stegvis, vilket innebar en högsta tillåtna arbetstid om 41 timmar under 1971 och 1972, för att sedan landa på 40 timmar 1973.

Frågan hade, som ARAB uppmärksammar, dryftats i vart fall sedan 1956, då Eije Mossberg presenterade utredningen om kortare arbetstid (SOU 1956:20). ILO hade då sedan 1935 en konvention om fyrtiotimmarsvecka. Genom 1919 år lag om arbetstidsbegränsning, som gällde tillfälligt fram till den permanentades på 1930-talet, hade Sverige en reglering om 48 timmars arbetsvecka. Många branscher hade emellertid, då som nu, sin arbetstid reglerad genom kollektivavtal, med ibland kortare arbetstidsmått än vad lagen föreskrev. Inte minst gällde det industrin, där skiftgång och andra faktorer innebar färre timmar per vecka. Vad gällde statsanställda och tjänstemän i övrigt omfattades de sällan av några arbetstidsregler alls.

När arbetstidsförkortning diskuterades under 1930-talets krisår i andra europeiska länder var det ofta ur arbetslöshetssynpunkt. Genom att korta arbetstiden för vissa grupper skulle fler kunna få arbete. ”I vårt land har man ansett”, skrev utredaren Eije Mossberg 1956, ”att en minskning av arbetstillfällena – om man bortser från kortvariga och lokalt begränsade fall – skall mötas med andra åtgärder än en arbetstidsförkortning, i första hand med åtgärder för en ökning av sysselsättningsvolymen.”

Vägledande för frågan om arbetstidens längd skulle i stället vara arbetarskyddet. I takt med att de sociala förhållandena förbättrades, förväntades också arbetstiden minska. Mossbergs utredning kunde blicka tillbaka till tiden före 1919, då arbetstiden inom industrin i genomsnitt var 56,4 timmar i veckan, ”och torde på många områden ha varit betydligt längre”. Krav på arbetsdagar om 10 eller 10,5 timmar var inte ovanliga från arbetarsidan under konflikter i slutet av 1800-talet.

Så den 1 januari 1973 infördes 40 timmars arbetsvecka. Och med den har vi levt sedan dess. Åtminstone i lagstiftningen. Hur mycket människor sedan faktiskt jobbar är förstås en annan sak. Den ökade förekomsten av distans- och hybridarbete under pandemin tycks inte ha minskat antalet arbetade timmar, även om det för i vart fal många tjänstemän försvagat relationen till arbetet som fysisk plats; många har i stället vittnat om behovet av att ytterligare sätta upp gränser för arbetet, när det utförs i hemmet.

“Förtroendearbetstid”, talar vi om i dag, ett begrepp Alfred Krupp sannolikt hade rynkat på näsan åt. Men vad innebär det? När det spanska fackförbundet CCCOO krävde att Deutsche Bank skulle införa system som säkerställde att deras tjänstemän inte arbetade för mycket, trots att deras arbetstid var formellt oreglerad, fick de rätt av EU-domstolen i ett avgörande från 2019. Arbetstagaren, resonerade domstolen, är den svagare parten i ett anställningsförhållande, och utan objektiva sätt att utmäta den dagliga arbetstiden går det heller inte att säkerställa att arbetstidsdirektivets tvingande skyddsregler uppfylls. Arbetstiden måste mätas och kontrolleras, inte för att motverka ”frimåndag, spatsergång eller annan fåfänga” utan för att skydda arbetstagarna.

Domstolen anmodar därför alla EU:s medlemsstater att ålägga arbetsgivare att ta fram “objektiva, tillförlitliga och tillgängliga system för registrering av arbetstid”. Betyder detta stämpelklockans återkomst? 1300-talsfilosofen Nicolas Oresme föreställde sig universum inneslutet i ett gigantiskt urverk. Oavsett vart vi vänder oss är vi fast i klockorna; ömsom vrids de upp för att kontrollera och exploatera oss, ömsom för att skydda oss.

Som av en händelse lanserar TCO:s tankesmedja Futurion en rapport av Mats Essemyr, ”Är vi för alltid fast i åttatimmarsdagen?”, i samband med ett seminarium (”Tankar om tid”) den 17 november.