Det levande luftslottet
Industriavtalet kritiseras i en ny rapport, men i praktiken saknas trovärdiga och långsiktigt hållbara alternativ till dagens ordning för den svenska lönebildningen.
Bruno K Öijer skrev en gång i en dikt om “ett luftslott / där livet flyttat in”. Jag drar mig formuleringen till minnes när jag läser nationalekonomen Lennart Erixons ansats till kritisk granskning av Industriavtalets betydelse för svensk lönebildning som nyligen publicerades av tankesmedjan Katalys — “Luftslott eller riksintresse? Industriavtalets effekter på svensk ekonomi 1998—2019”.
Det är nu inte första gången Erixon ifrågasätter Industriavtalets betydelse. Det har han gjort med jämna mellanrum alltsedan avtalet träffades för 26 år sedan. Rapporten för Katalys är hans mest utförliga behandling av frågan. En del av analysen är historiskt kontrafaktisk. Hur hade svenska löner utvecklats om avtalet aldrig ingåtts av industrins parter 1997?
Erixon undrar om skillnaderna mot läget i dag egentligen hade varit så stora. “Det är troligt”, skriver han i sin sammanfattning, “att den genomsnittliga löneökningstakten och den makroekonomiska utvecklingen inte hade avvikit nämnvärt från den faktiska i ett hypotetiskt förlopp utan Industriavtalet”. Tillverkningsindustrin sätter takten för lönebildningen även i andra OECD-länder och hade sannolikt gjort det även i ett tänkt Sverige utan industriavtal, menar Erixon.
Det må så vara. Den som granskar löneavtal från 1970- och 80-talen finner inte sällan olika principer om följsamhet gentemot industrin. Erixon ignorerar dock hur den offentliga sektorn under perioden fram till 1990-talskrisen var drivande i de många konflikterna på arbetsmarknaden. Varje avtalsrörelse under 1980-talet utmynnade i konflikt inom offentlig sektor. I utredningen Fack och samhälle (Ds 1988:2) konstaterade ensamutredaren Ingvar Seregard med viss framsynthet att det skulle behövas en “körplan”, en gemensam ordning för avtalsrörelserna där avtalen inom privat sektor, enligt dansk modell, skulle vara normerande även för övriga avtal.
Offentliganställda fick förhandlings- och konflikträtt först 1965, och hade inte samma upparbetade strukturer för att hantera avtalsförhandlingar som parterna inom privat sektor skaffat sig under loppet av hela 1900-talet. Den statliga arbetsgivarpolitiken var under 1970- och 80-talen partipolitiskt styrd och saknade all samordning med andra arbetsgivarorganisationer. Staten saknade förmåga att stå emot fackliga kompensationskrav, och den statliga lönebildningen blev i sig en motor i den skenande inflationen under den här perioden. Utvecklingen bröts först i och med inrättandet av Arbetsgivarverket 1994 — en viktig, och föga uppmärksammad, pusselbit inför Industriavtalets tillkomst.
Lennart Erixon tonar över huvud taget ned problemen med lönebildningen under tiden före Industriavtalet. Han menar att de höga nominella löneökningarna under 70- och 80-talet dels var ett internationellt fenomen, dels var drivna av andra faktorer än löneavtalens utformning med pris- och följsamhetsklausuler, inte minst det tidiga 80-talets devalveringar av den svenska kronan. I syfte att upprätthålla myten om Industriavtalet tecknas en “alltför dyster” bild av utvecklingen under 1970- och 80-talen. Detta är möjligen en uppfattning som går väl ihop med Katalys allmänt vänsternostalgiska ideologiska inriktning, men den är svår att få ihop med verkligheten.
Som Teknikföretagen påpekade i ett debattsvar till Erixon “fullkomligt skenade” den svenska nominella lönerna 1970—1990 i jämförelse med Tyskland: “I Tyskland ökade lönerna inom industrin med 200 procent under den perioden, i Sverige var ökningen 500 procent. Den här utvecklingen hade redan gått väldigt långt när väl devalveringen av kronan kom 1982. Den var ingen trigger till utvecklingen.” Utvecklingen i Sverige följde globala mönster, men hade samtidigt sin egen dynamik och sina egna, inhemska problem.
I sitt förord till Erixons rapport reflekterar Daniel Suhonen över den senaste tidens inflation och dess betydelse för svenska löner. Tio års reallöneutveckling har “spolats bort”, skriver han. Det finns inga tendenser till en ny löne-pris-spiral; inflationen har denna gång helt andra orsaker. Mellan raderna skymtar uppfattningen att Industriavtalet och dess normerande verkan borde vara passé och att fackföreningsrörelsen borde slänga av sig avtalets grimma till förmån för något annat, något mer radikalt, om än högst oklart vad.
“Mycket talar för att lönebildningen kommer behöva ändras kommande år”, skriver Suhonen, och blickar med beundran tillbaka på tiden då Rudolf Meidner och Gösta Rehn föresatte sig att genom utformandet av den solidariska lönepolitiken lösa efterkrigstidens ekonomiska problem.
Avtalsrörelsen 2023 går nu mot sitt slut utan att vi överhuvudtaget kunnat se några tecken på att parterna på allvar övervägt behovet av en ändrad lönebildning. Tvärtom innebär årets avtalsrörelse ytterligare konsolidering av lönerna kring industrins så kallade märke. Kollektivavtalet för friskolor är efter årets förhandlingar till exempel inte längre ett rent sifferlöst avtal med decentraliserad lönesättning; märket finns nu som så kallad stupstock, en norm att falla tillbaka på om lokala parter inte kan enas. Fackförbund som tidigare kunnat lita på medlemmarnas egen förmåga att förhandla lön, och på att efterfrågan på arbetskraft kunnat garantera kollektiva utfall i paritet med eller över märket, nu behöver Industriavtalet som en garant för löneutvecklingen.
Frågan om de sifferlösa avtalen, som varit och är vanligt förekommande inte minst inom offentlig sektor, berörs inte av Lennart Erixon, men togs upp i ett inlägg av professor Lars Calmfors när rapporten diskuterades under ett seminarium nyligen. Calmfors frågade sig om inte de sifferlösa avtalen “nått vägs ände”. Dessa avtal har tidigare varit ett sätt att utmana industrinormen.
En annan utmaning har varit den ibland skakiga samordningen mellan LO-förbunden inför avtalsrörelserna. Inte heller här syntes i årets avtalsrörelse några tecken på något ifrågasättande av industrins ledarroll, ett och annat symbolpolitiskt utspel till trots. Det är också påtagligt, om man vänder blicken mot arbetsgivarsidan, att Almega, som tidigare kritiserat industrins löneutfall som illa lämpade för den privata tjänstesektorn, alltmer kommit att rätta sig i ledet inom Svenskt Näringsliv.
Industriavtalet tycks således leva i högönsklig välmåga, trots enstaka kritiska röster som verkar tycka att det vore en bra idé att återigen låta lönerna jaga inflationen eller att ansvaret för lönebildningen återigen borde bli en politisk fråga, snarare än en fråga för arbetsmarknadens parter. Men ingen av dessa röster förmår formulera något långsiktigt trovärdigt alternativ till dagens ordning. Industriavtalet är ju i sig självt inte ett löneavtal, utan ett samarbets- och förhandlingsavtal. Dess legitimitet vilar också i hög grad på den förhandlingskultur som avtalet skapat.
Den som anser att den fackliga rörelsen på ett eller annat sätt borde ompröva eller överge Industriavtalet blir också svaret skyldig på vad konsekvenserna för arbetsmarknaden i stort skulle bli om den nuvarande förhandling- och samverkanskultur försämrades eller helt försvann. Det är lätt att i romantisk anda drömma om konfliktvilja som ett sätt att stärka arbetstagarnas ställning; svårare att göra en ansvarsfull konsekvensanalys av vad en ökad konfliktnivå faktiskt skulle innebära för löner och andra arbetsvillkor.
Så länge luftslottet är fyllt med liv lär vi få leva med det.