Ett komplicerat trepartsförhållande

Den svenska modellen förutsätter både ansvarstagande, självständiga och starka parter, och ett aktivt samspel med politiken. En ny bok ger en pedagogisk inblick i hur modellen fungerar i praktiken.

Den 9 juli 1869 samlades mellan 400 och 500 murare på Ladugårdsgärdet i Stockholm. De var, enligt Dagens Nyheters utsände, “nyktra, stilla, anständiga” och “iakttog under hela mötet ett exemplariskt gott uppförande”. Murarna strejkade sedan några dagar tillbaka efter att några byggmästare sänkt lönerna. Allt byggarbete i Stockholm stod stilla.

Vad krävdes för att arbetet skulle återupptas? Murarna ute på Gärdet enades om en kravlista. “Aflöningen för en kunnig murare bör vid tegelstens murning utgöra minst 21 öre per timme”, och så vidare. Villkoren var förmodligen tänkta att gälla endast arbetarna emellan. Detta var vad varje murare solidariskt skulle kräva som minimilön för att återgå i arbete. Men vid mötet på Gärdet närvarade händelsevis också två byggmästare. Utan invändningar godkände de med sina signaturer murarnas prislista. De lovade också att de skulle förmå fler arbetsgivare att göra detsamma.

Strejken avblåstes. Och Sveriges hade fått sitt första kollektivavtal. Ett avtal där arbetsgivare köper arbetsfred mot en kollektiv garanti att utbetala en viss lön.

I dag omfattas ungefär 87 procent av de anställda i Sverige av ett kollektivavtal. Det är i hög grad dessa avtal som reglerar villkoren på arbetsmarknaden. Dessa avtal har i många fall levt långa liv; de utgörs av sediment av skrivningar som mer eller mindre mödosamt förhandlats fram i skilda tider, under skilda förhållanden. Avtalen skrevs ursprungligen inte av jurister utan av självlärda fackliga företrädare och deras motsvarigheter på arbetsgivarsidan. Att skriva ett kollektivavtal var att hitta en ömsesidigt godtagbar lösning på praktiska problem. Juridiken fick komma i efterhand.

Den juridiska litteraturen har heller inte alltid lyckats greppa avtalens särart. Hur många akademiker har till exempel inte kommenterat LAS utan att med ett ord beröra omställningsavtalen? Detta trots att dessa avtal i många fall är avgörande för hur anställningsskyddet i praktiken fungerar. Det finns åtskilliga handböcker om semesterlagen, arbetstidslagen, och så vidare. Men vill du veta vad som gäller på din arbetsplats, oavsett om du är anställd eller arbetsgivare, är dessa böcker av begränsat värde. Du behöver läsa kollektivavtalet, och lita på att du har kunniga företrädare på din organisation som kan hjälpa dig att begripa vad som står där. Trots kollektivavtalens betydelse lever de inga offentliga liv; de har tillkommit i slutna rum (ibland under mycket sena timmar mellan mycket trötta förhandlare) och deras uttolkning är förbehållen parterna (och, om de inte kan enas om vad de en gång kommit överens om, Arbetsdomstolen).

Den svenska modellen, säger vi, inte sällan med en viss högtidlighet, och tror vi vet ungefär vad vi menar. Men den svenska modellen innebär inte enbart att fack och arbetsgivare fritt överenskommer sinsemellan om löner och villkor. Den förutsätter också att statsmakten genom politiska beslut möjliggör för parterna att självständigt kunna förhandla. Men modellen förutsätter också ibland att politiken aktivt griper in för att den ska fungera. Avgörande avtal har tillkommit under politiskt tryck, med hot om lagstiftning om inte parterna kan enas. Den svenska modellen är, och har alltid varit, ett komplext trepartsförhållande.

Erland Olauson förstår bättre än någon annan dessa båda förhållanden: kollektivavtalsförhandlingar som praktisk verksamhet och kollektivavtalen som resultatet av ett samspel mellan parterna och politiken. Under många år arbetade han som jurist på LO. Därefter har han bland annat verkat som medlare och som opartisk ordförande inom industriavtalet. Han har funnits med i bakgrunden vid flera av den senaste tidens reformer på arbetsmarknaden. En grå eminens, utan tvekan. Nu har han utkommit med en till synes anspråkslös bok om drygt hundra sidor: Kollektivavtalsförhandlingar i den svenska modellen, utgiven av Norstedts juridik.

Olausons bok är ingen juridisk studie. Det är heller ingen historik över kollektivavtalens tillkomst och utveckling. Den är dels en lättfattlig genomgång av hur den svenska kollektivavtalsmodellen fungerar på ett övergripande plan, dels en beskrivning av hur avtalsförhandlingar i praktiken går till — garnerat med goda råd från en som varit med ett tag, såväl kring hur krav kan utformas, hur de kan förankras och vad som krävs för att de ska kunna genomdrivas. Framställningen av systemet för medling och stridsåtgärder är föredömligt pedagogiskt, inte minst i ljuset av Teslakonflikten och den påföljande debatten om sympatiåtgärder.

Detta är en bok som borde sättas i händerna på varje nyanställd förhandlare, både på arbetstagar- och arbetsgivarsidan, och på varje nyvald ledamot i en förhandlingsdelegation. Både för att den ger konkreta tips i förhandlingsarbetet och för att den bidrar till en grundläggande förståelse för systemets syfte och funktionssätt.

Som Erland Olauson initialt påpekar utgår i princip alla länders arbetsrätt från att arbetstagaren generellt intar en underordnad ställning i ett anställningsförhållande; att strikt tillämpa avtalsfrihetens principer inom arbetsmarknaden skulle för arbetarna typiskt sett endast innebära en frihet till formen men knappast till innehållet. Därför uppkommer, överallt där lönearbetet bedrivs i någon mer organiserad form, behovet av skyddsregler för att säkerställa skäliga villkor — i många länder genom lagstiftning, i andra länder, som de nordiska, huvudsakligen genom kollektivavtal. I vissa länder tillämpas en hybridform där kollektivavtal allmängiltigförklaras genom politiska beslut.

Kollektivavtalen erbjuder en flexibilitet och en autonomi som lagstiftningen saknar. Den svenska modellen kan synas robust och dess ställning ohotad. Men den saknar varken kritiker eller strukturella hot. För den mer rättrogna vänstern är kollektivavtalen inte sällan dåliga kompromisser som säljer arbetstagarnas rättigheter alltför billigt; för den mer rättrogna högern är de oacceptabelt korporativistiska ingrepp i näringsfriheten. Som produkt är kollektivavtalet ideologiskt orent. Modellens tillskyndare skulle dock mena att avtalens seglivade effektivitet är en konsekvens just av att de är utpräglade förhandlingslösningar där båda parter bundit upp såväl framgångar som eftergifter i en helhetslösning.

Det främsta strukturella hotet är den minskade organisationsgraden inom LO-kollektivet (tjänstemännen är i dag fackligt anslutna i högre grad än arbetarna). Som Erland Olauson förklarar är detta något som inte endast borde bekymra be berörda organisationerna: “En fortsatt minskad organisationsgrad och därav sannolikhet minskad kollektivavtalstäckning skulle (…) göra det betydligt svårare att få acceptans inom EU för att Sverige kan uppfylla syftet med olika EU-regleringar genom kollektivavtal.” Att undvika att den svenska arbetsmarknaden i alltför hög grad påverkas av klåfingriga EU-regler är ett gemensamt intresse för både fack och arbetsgivare.

Även osäkra politiska förhållanden framhålls av Olauson som ett problem för modellens fortlevnad. Här menar han att, med största sannolikhet helt korrekt, att parterna själva bär ett stort ansvar för att inte politisera arbetsmarknadsfrågor och för att hålla avtalen moderna och anpassade efter nya utmaningar och förändrade förhållanden.

Lärdomar kan dras från 1970-talets urspårning, då politiken grep in med lagstiftning som helt ritade om spelplanen för den svenska modellen. Det fanns flera anledningar till detta, men en av dem var att det kollektivavtalade anställningsskydd som fanns innan LAS tillkom var utomordentligt svagt, både för enskilda individer, i synnerhet de som inte hade facket i ryggen, och för äldre arbetstagare som grupp. Konsekvensen av detta blev en lagstiftning som ersatte avtalsregleringen, och med en politisk ryckighet som följd (sedan LAS tillkom har den hunnit ändras 33 gånger, i takt med skiftande majoritetsförhållanden i riksdagen).

Erland Olauson lyfter ett varningens finger. “Om parterna inte kan förmå att utveckla sina avtal i framtiden så kan det medföra ett hot mot parternas kontroll över reglerna på arbetsmarknaden. (…) Bägge sidor kommer i så fall att förvandlas till lobbyorganisationer som ‘hejar’ på olika partier i den splittrade riksdagen.”

Den så kallade trygghetsöverenskommelsen som trädde i kraft både genom lag och avtal i oktober 2022 sågs allmänt som en seger och en pånyttfödelse för den svenska modellen. Parterna hade kommit fram till en gemensam lösning på anställningsskyddet, en konfliktfråga sedan 1970-talet. Men därefter har partsmodellen haft en viss uppförsbacke i sin relation till politiken. Riksdagen beslutade om ett kraftigt höjt golv för arbetskraftsinvandring mot parternas (och inte minst näringslivets) vilja. Det av parterna konstruerade omställningsstudiestödet har haft svåra inkörningsproblem, delvis på grund av en politisk oförmåga att tillskjuta tillräckligt med resurser. Etableringsjobben tog tid att få på plats och har hittills gett en klen utdelning. Socialdemokraterna tar fram förslag om arbetstidsförkortning som, om de genomfördes, skulle innebära direkta politiska ingrepp i lönebildningen.

Inte minst mot denna bakgrund finns goda skäl att lyssna på Erland Olauson. Förmår den svenska modellen att överleva framtidens utmaningar? Historiskt har den visat sig långlivad. Men ska den fortsätta att vara det behöver organisationsgraden upprätthållas och parterna behöver fortsätta att agera ansvarsfullt. Om avtalsmodellen eroderar innebär det inte att arbetsmarknaden kommer att vara oreglerad: andra regleringsinstrument av skiftande ideologisk karaktär står och väntar i kulisserna.