Det dagliga livets faror
Pandemin innebar en reträtt bland tjänstemännen från kontoren till en tillvaro med hemarbete och uppluckrade gränser mellan jobb och privatliv. Men hur tryggt är egentligen hemmets trygga vrå?
Men naturen är för tjänstemannen byrån; hans horisont är på alla håll begränsad av gröna pappaskar; för honom är de atmosfäriska förhållandena korridorens luft, de manliga utdunstningarna i rum utan ventilation, doften av papper och pennor; hans jord är en fyrkant, eller ett parkettgolv prytt med skilda matrester och fuktat av vaktmästarens vattenkanna; hans himmel är ett tak mot vilket han riktar sina gäspningar och hans element är dammet.
(Balzac, Les Employés, 1837)
Siegfried Kracauer skildrade 1930 i sin bok Die Angestellten hur hundratusentals tjänstemän dagligen rörde sig genom gatorna i Weimarrepublikens Berlin, utan att någon egentligen visste något om deras liv. Tjänstemannens tillvaro var, till skillnad från arbetarens, skyddad och till synes privat och privilegierad — men hur var det egentligen med den saken? Kracauer undrade om det inte var kontoren, snarare än fabrikerna, som låg i proletariseringens framkant. Han beskrev en arbetskraft som visserligen slapp kroppsarbetets vedermödor men som i sin sammansättning blev allt yngre, alltmer lågutbildad och alltmer lågbetald.
1951 varnade akademikernas då nystartade centralorganisation Saco för ett “växande intellektuellt proletariat”. Och i en debattartikel 2022, för att avsluta detta axplock, menade organisationen Gigwatch att vi står inför en snar “gigifiering” av tjänstemannayrkena. Ett tema löper genom historien: tjänstemannens trygghet är illusorisk, hans tillvaro är andefattig och utarmad, och närsomhelst riskerar han att rasa ned i den sociala hierarkin.
Skådeplatsen för tjänstemannens torftiga tillvaro var kontoret. Från Kracauers Angestellten till millennieskiftets arbetsplatsskildringar The Office och Office Space: kontoret skildrades som något av ett tristessens och meningslöshetens inferno där hunsade tjänstemän genomled sina dagar antingen överhopade av arbete eller uttråkade av det “tomma arbetets” sysslolöshet (och istället utlämnade åt kontorspolitik, skitsnack och intriger). Det var som ett fotografi av Lars Tunbjörk: den isolerade människan tittar ut över kontorslandskapet och undrar “vad gör jag här?”
Så kom pandemin och tjänstemännen gjorde en storskalig reträtt från kontoren till hemmen. Och vad kan vara tryggare än hemmet. Eller?
I maj 2020 arbetade en tjänsteman, en producent, hemifrån, likt så många andra tjänstemän under pandemin. Strömkabeln till hans dator lossnade och han böjde sig ned under skrivbordet för att sätta tillbaka den. Likt så många andra tjänstemän under pandemin hade han barn hemma. Hans treårige son lekte under skrivbordet och ställde sig upp samtidigt som tjänstemannen sträckte sig efter datorsladden. Deras huvuden krockade. Hur det gick för barnet förtäljer inte historien — vi får hoppas att det gick bra — men tjänstemannen ådrog sin tandskador och var tvungen att uppsöka tandläkarvård.
I april 2020 reste sig en annan hemarbetande tjänsteman, en ekonom, från sitt skrivbord. Hon skulle ställa sin kaffekopp i köket och sedan gå ut med sin hund. Hunden blev ivrig, hoppade upp mot sin matte och stötte ihop med hennes huvud så att hennes tänder skadades.
Frågan som Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) tidigare i år hade att ta ställning till, efter en serie överklaganden, var om dessa olyckor i hemmet kunde klassas som arbetsskador och därmed omfattas av den statliga arbetsskadeförsäkringen.
Både producenten och ekonomen skadade sig under arbetstid. Det krävs inte att ett olycksfall i arbetet ska vara direkt sammanhängande med arbetet för att det ska passera gränsen för vad som anses vara en arbetsskada. Även om olyckan inträffar, till exempel, under ett måltidsuppehåll på arbetsplatsen då du intar din lunch, så är du i princip försäkrad. Men ju längre från en arbetsplats som en arbetsgivare råder över du kommer, och ju närmare du kommer ditt eget hem och ditt privatliv, desto svagare blir principen.
Utgången var inte given. En annan man, som på grund av pandemin var beordrad att arbeta hemifrån, fick tänderna skadade när hans tvååring kastade en leksaksbil på honom. I detta fall bedömde kammarrätten, till skillnad från Försäkringskassa och förvaltningsrätt, att skadan hade tillräckligt samband med arbetet för att rätt till ersättning enligt arbetsskadeförsäkringen skulle föreligga. Det såg, efter detta rättsfall, ut som att praxis skulle komma att förskjutas till följd av den ökade förekomsten av hemarbete under covid-tiderna. Högsta förvaltningsdomstolen tyckte, som det visade sig i år, annorlunda.
Pandemi eller inte pandemi: HFD kastade en kylig blick på de båda tjänstemännens skadade tänder och sökte vägledning i förarbetena från när den nuvarande lagstiftningen om arbetsskadeförsäkring fick sin utformning på 1950-talet. I prop. 1954:60 skrev departementschefen:
Såsom socialvårdskommittén funnit kan det emellertid ifrågasättas, om inte kravet på samband mellan ett olycksfall och vederbörandes arbete bör ställas högre då olycksfallet inträffar i hemarbete än eljest. Att praktiskt taget alla olycksfall, som drabbar t. ex. en fabriksarbetare medan han uppehåller sig i fabriken, godtages som olycksfall i arbetet, kan nämligen motiveras med att vistelsen i fabriken presumeras vara uteslutande föranledd av arbetet. En dylik presumtion kan inte uppställas i fråga om vistelse i hemmet, där vederbörande ju uppehåller sig inte blott då han utför det arbete, i vilket han är försäkrad, utan även eljest. Det synes därför motiverat att iakttaga en viss försiktighet vid bedömningen av sådana olycksfall i hemmet, som inte är direkt orsakade av arbetet utan mera har sin grund i det dagliga livets faror.
Det dagliga livets faror. Som att krocka med sin treåring eller bli skallad av sin hund. HFD konstaterade att även om olycksfallen skett i arbetet hade de större samhörighet med privata förhållanden än med yrkesutövningen. Och till skillnad från Försäkringskassan — som i första skedet ansåg att de båda tjänstemännen råkat ut för arbetsskador och var berättigade till ersättning — kom HFD fram till att arbetsskadeförsäkringen gör halt någonstans där i gränsen mellan arbete och privatliv. Om hunden skadar dina tänder när du är på kontoret, då är du sannolikt försäkrad; om det sker i det eget hem, då är du det sannolikt inte.
Kontoret må ha varit en tråkig plats — antingen om du, som Balzacs byråkrater, riktade dina gäspningar mot taket i dammiga lokaler utan ventilation eller om du trängdes i moderna, öppna flexkontor, ständigt utsatt för det kollegiala småpratets lågintensiva buller — men det var åtminstone en otvetydigt försäkrad plats.
“Försvara rätten att jobba på kontoret”, skrev Martin Linder i en kolumn i i Arbetsvärlden i september, när han fortfarande var förbundsordförande för Unionen. Tjänstemännens fackliga organisering utgår från kontoret som fysisk plats. Arbetet med tjänstemännens arbetsmiljö har länge varit fokuserad på att förbättra kontorsmiljön. Vem minns inte TCO-normen för bildskärmar? Allt detta arbete, liksom själva grunden för den fackliga solidariteten, riskerar att omintetgöras om kontoren avfolkas.
Det var på kontoret, och inte i hemmet, som tjänstemannen fick sin fackliga identitet. Det var där tjänstemännens gemenskaper formades. Relationer, samhörighet, en plats för personlig och yrkesmässig utveckling. Och till skillnad från under Balzacs tid fungerar ventilationen oftast bra, skrivborden är höj- och sänkbara, stolarna ergonomiskt utprovade, och enligt föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö ska arbetsgivaren säkerställa att arbetsbelastningen inte är för hög, att alla vet vilka uppgifter de ska prioritera och att ingen utsätts för kränkande behandling.
Jämfört med hemarbetets ostrukturerade gränslöshet kan kontoret plötsligt te sig som en riktigt varm och välkomnade plats. Ingen kastar leksaksbilar i huvudet på dig, du riskerar inte att krocka med ditt barn när du sträcker dig efter datorsladden och din ivriga hund rusar inte emot dig när du reser dig för att ställa undan kaffekoppen. Föredrar vi i själva verket inte korridorernas atmosfäriska förhållanden framför det dagliga livets faror?
Tjänstemän på Asea köar framför stämpelklockan i Ottar-kontoret i Västerås, övervakade av dörrvakt. Troligen 1920-tal. Foto från Anders Lifs samlingar.