Den nya fabriken
Våras det för Utvecklingsavtalet? LO och PTK har åter börjat uppmärksamma det centrala medbestämmandeavtalet från 1982. När det först träffades sågs det som en seger för arbetsgivarna.
Ian Wachtmeister — då vd för Gränges Aluminium och ännu inte missnöjespolitiker med drag under galoscherna — kallad det för “det första kollektivavtalet som var anpassat till företagens verklighet och inte till fackens”. Svenska Dagbladet frågade sig på ledarplats om detta var början för en ny Saltsjöbadsanda. Aftonbladets ledarsida var mindre översvallande; avtalet “vimlade inte av spjutspetsar” men var likafullt nödvändigt.
Och vad var detta för avtal? Det hade namnet “Utvecklingsavtal SAF-LO/PTK” och signerades den 15 april 1982. Till formen var det ett avtal om medbestämmande, träffat inom ramen för den då sex år gamla medbestämmandelagen (MBL). Namnet betonade dock något annat än medbestämmande — utveckling. Parterna var, skrev man i det inledande avtalsavsnittet om gemensamma värderingar, “eniga om att effektivitet, lönsamhet och konkurrenskraft förutsätter en ständig utveckling inom alla funktioner och på alla nivåer i företaget”. Utveckling innebär att gamla arbetsuppgifter försvinner och nya tillkommer, konstaterar parterna vidare. För detta krävs att de anställda utbildas för att kunna hänga med på jobbet. Och var ska besluten fattas? Så långt ned i organisationen som möjligt, så nära de berörda som möjligt, i förtroendefull samverkan mellan arbetsgivaren, de anställda och deras representanter. Decentralisering och delegering var ledorden.
Det var ett avtal, kunde tyckas, för en ny tid. MBL infördes 1976. Året representerar både kulmen på och slutpunkten för 1970-talets radikalism på arbetsmarknadsområdet. MBL var lagen som skulle demokratisera arbetsplatserna. På LO:s kongress presenterades Rudolf Meidners förslag för hur makten över ägandet successivt skulle överföras till de anställda genom löntagarfonderna. Och samma år förlorade Socialdemokraterna valet efter 44 år vid makten. “Regeringen skall sträva efter att bryta tendenser till maktkoncentration och verka för decentralisering och närdemokrati”, sa den nytillträdde statsministern Thorbjörn Fälldin i sin regeringsförklaring.
Utvecklingsavtalet befann sig mitt i denna skärningspunkt mellan kraven på ökat löntagarinflytande, på olika sätt och på olika nivåer, och en önskan om ett samhälle där makten och besluten låg närmare den enskilda individen, på arbetsplatserna likväl som i livet i övrigt. Samtidigt knöt avtalet i sina gemensamma värderingar an till tidigare överenskommelser om rationalisering och trygghet. Det är genom effektivisering och konkurrenskraft som lönsamhet och följaktligen också arbetstillfällen och verklig anställningstrygghet skapas. Detta hade parterna varit överens om redan när de olika avtalen om rationalisering och företagsnämnder ingicks på 1940-talet, och tankarna bars vidare genom 1960- och 70-talens avtal om trygghet (LO:s och SAF:s “trygghetspaket” 1964, avtalet om avgångsersättning för tjänstemän 1969 och trygghetsavtalet 1973).
Så Utvecklingsavtalet — UVA, allmänt kallat — var på ett plan ett avtal för en ny tid. De platta organisationernas tid. Ett avtal för den “nya fabriken”, för att citera namnet på en skrift SAF gav ut 1977. “Riv pyramiderna”, var titeln på en annan skrift, 1980-talets storsäljare inom managementlitteraturen, skriven av SAS-vd:n Jan Carlzon, som mer än andra kom att personifiera den moderna företagsledaren. I den nya fabriken skulle de anställda ha inflytande och kunna påverka sitt arbete, men inflytande skulle ske direkt och nära produktionen, och syftade inte till fackligt maktövertagande, utan till lönsamhet, effektivitet och arbetstillfredsställelse.
Samtidigt, genom att återkoppla till äldre överenskommelser om en samsyn kring rationaliseringsfrågor, slöt avtalet en parentes kring 1970-talets mer radikala tankar om direkt medbestämmande. Dessa tankar var långtgående inom den breda fackliga rörelsen. Till LO-kongressen 1971 hade lagts fram en rapport med namnet Demokrati i företagen, som argumenterade för att lagstiftningsvägen avskaffa arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet, de så kallade “paragraf 23-befogenheterna”. Detta skulle huvudsakligen ske genom förhandlingar under konflikthot. I vissa frågor, som val av löneform, borde facket ha vetorätt, menade LO:s rapport, som också öppnade för möjligheten att vissa frågor skulle kunna vara avgöras ensidigt av facket — inte bara medbestämmande, utan rentav självbestämmande.
Den lagstiftning (MBL) som sedermera kom att bli resultatet av dessa på sina håll intensiva och förväntansfulla diskussioner kom att innehålla något som arbetsgivarna betraktade som en tidsinställd bomb. Utöver att reglera arbetsgivarens skyldighet (i § 11) att inför viktigare förändringar påkalla förhandling med facket öppnade lagen (i § 32) för att avtalsslutande parter också skulle kunna komma överens om mer långtgående former för arbetstagarnas inflytande. Och kom man i förhandling om sådana överenskommelser inte överens skulle facken kunna utlysa stridsåtgärder även om man i övrigt var bundna av kollektivavtal om fredsplikt (§ 44). Denna så kallade kvarlevande stridsrätt sågs som den avgörande fackliga framgången när lagen trädde i kraft. Från arbetsgivarhåll betraktade man den med viss bävan.
SAF insåg att något måste göras. “Vi måste göra något bra av medbestämmandet så att det får en positiv inverkan på både produktivitet och arbetstillfredsställelse”, skrev Börje Strender, chef för SAF:s tekniska avdelning, i ett anförande 1977. Som avskräckande exempel lyfte han konfektyrföretaget “1:a maj” i Jugoslavien, ett land som av enligt Strender ofta nämndes i svensk debatt som ett företagsdemokratiskt föredöme. Detta konfektyrföretag styrdes enligt en mängd parallella organisationer, inklusive sådana som styrdes av partiet och facken. “Så här får det inte bli”, manade Börje Strender. “Men om vi nu inte vill ha det så, kan vi heller inte låta allting vara som förr”, tillade han.
1976 närmade sig SAF sina motparter på den privata arbetsmarknaden, LO och PTK, med ett utkast till ett nytt huvudavtal. Medbestämmandet skulle utövas direkt i linjeorganisationen, verksamhetsnära arbetsplatsombud skulle överlägga med närmaste chef, i större företag skulle det kunna inrättas företagsråd. Endast vid oenighet skulle det lagstadgade förhandlingssystemet aktualiseras. Parterna kom vid denna tidpunkt inte överens om något nytt avtal; i stället ingicks en överenskommelse om att MBL skulle tillämpas i “positiv och konstruktiv anda”, i väntan på ett framtida avtal. Arbetsplatsombud skulle utses. Lokala parter skulle göra en översyn av kontaktvägarna för medbestämmandet. “Snällhetsöverenskommelsen”, kallades detta avtal från december 1976. Hotet från den kvarlevande stridsrätten syntes av SAF för stunden ha avvärjts.
Snällhetsöverenskommelsen blev inte långlivad. Avtalsrörelsen 1977 präglades av konflikter om medbestämmandefrågor av olika slag. Fackligt självbestämmande vid arbetstids- och semesterförläggning och vetorätt vid chefstillsättningar var krav som lyftes. Samtidigt gnisslade samarbetet också mellan de fackliga organisationerna. Företagens medarbetare var ju som regel organiserade i flera olika förbund: arbetarna tillhörde kanske Metall, tjänstemännen SIF, vissa ingenjörer CF, arbetsledarna SALF, och så vidare. Vem som skulle utöva mest medbestämmande? Skulle störts gå först? LO och tjänstemännen var oeniga. Arbetsledarna var oeniga med de övriga tjänstemännen. Tjänstemännens centralorganisation TCO var oenig med tjänstemännens förhandlingsorganisation PTK. Det var en enda röra. Och under tiden arbetade SAF vidare utifrån Börje Strenders tankar i en förhandlingsgrupp ledd av den omvittnat kreative och tålmodige Lars-Gunnar Albåge.
“Vi måste lyckas med att få samverkan och medbestämmande att hamna inom arbetsorganisationen — inte vid sidan av”, framhöll Strender i ett annat anförande från 1980. “Vi måste föra ut medbestämmandet till de många medarbetarna — inte bara till några få.” Ungefär vid samma tid hade LO och PTK ingått ett medbestämmandeavtal med arbetsgivarorganisationen för de statsägda företagen, SFO. Detta avtal var, lär Lars-Gunnar Albåge ha sagt, “precis så dåligt som man kunde förvänta sig”. Här var medbestämmandet centraliserat till en mängd olika kommittéer på olika nivåer inom företaget. SFO-avtalet — som omfattade företag som LKAB, ASSI, Systembolaget, AB Atomenergi och Tipstjänst — blev för SAF ännu ett avskräckande exempel i paritet med den jugoslaviska konfektyrfabriken. “Ökat medbestämmande utan kommittéer”, som titeln löd på Strenders anförande från 1980, blev den officiella målsättningen.
När förhandlingarna om medbestämmandefrågor återupptogs mellan SAF, LO och PTK i början av 1980-talet hade också samhällsklimatet förändras. Löntagarfonderna hade blivit ett rejält sänke för LO och Socialdemokraterna; arbetsgivarna syntes ha tagit makten över opinionen efter vänstervågen. Men näringslivets nya opinionsbildning bar också spår av vänsterrörelsens idéer. “Liberalismen vill … inte ha frihet i allmänhet, den vill ha en frihet som alltid kommer att te sig utmanande, friheten att växa”, skrev författaren Lars Gustafsson i en text (Problemformuleringsprivilegiet) till SAF:s kongress 1980, som gick under namnet “Skapande Sverige”. Börje Strender betonade gång på gång vikten av att de anställda fick utbildning och kunde stärka sina yrkeskunskaper. Endast då kunde alla i ett företag delta i beslutsprocesserna på ett meningsfullt och likvärdigt sätt.
Det näringsliv som framträdde i början av 1980-talet tycktes alltså ha gjort upp med gamla tiders toppstyrning, direktörsvälde och centralisering. Det kunde till och med förefalla ganska progressivt. Det var inte enbart genom att basunera ut paroller om att “satsa på dig själv” och genom att demonstrera mot löntagarfonder som SAF tog greppet över debatten vid den här tiden; det var också genom att hörsamma tidens krav på demokratisering och inflytande, och genom att presentera sina egna förslag på lösningar som också adresserade de problem som de fackliga organisationerna lyft. När Utvecklingsavtalet väl träffades, efter fem år av avbrutna och återupptagna förhandlingar, bar det omisskänneliga spår av SAF:s idéarbete under det sena 1970-talet. De enskildas inflytande över det egna arbetet betonades, liksom deras behov av yrkeskunskap och delaktighet för att uppnå en god arbetsmiljö.
Det är vät att notera, att när arbetsmiljölagen reformerades i början av 1990-talet, så tillfördes den en skrivning som närmast direkt var hämtad från Utvecklingsavtalet: “Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av sin egen arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör hans eget arbete” (2 kap, 1 §, 3 st). Återigen hade det på svensk arbetsmarknad skett en långsiktig växelverkan mellan lag och avtal: MBL gav upphov till Utvecklingsavtalet, vars grundtankar sedan flöt in i arbetsmiljölagens portalparagraf.
Var Utvecklingsavtalet således en promenadseger för näringslivet? Ett listigt sätt att desarmera den tickande bomben som var den kvarlevande stridsrätten i MBL? Visst hördes från fackligt håll besvikelse över hur kraven på medbestämmande tunnats ut, först genom MBL:s regelverk och sedan genom Utvecklingsavtalets förhållandevis löst hållna skrivningar. “Vi fick paragrafer i stället för makt”, löd ett fackligt utlåtande från de förtroendevaldas golv när MBL utvärderades i ett reportage i Svenska Dagbladet 1980. Men även de fackliga organisationerna såg ett värde i Utvecklingsavtalets skrivningar om att hitta lokala former för medbestämmandet, liksom i rätten att bilda MBL-organ på koncernnivå. Medbestämmandet blev en praktisk, snarare än ideologisk, fråga.
Därutöver innehöll avtalet en rätt för de fackliga organisationerna att förstärka komplicerade förhandlingar med en extern expertresurs, en så kallad arbetstagarkonsult, på arbetsgivarens bekostnad. En överenskommelse om detta hade emellertid träffats redan 1973, innan MBL tillkom, inom ramen för avtalet om företagsnämnder, så tanken var på intet sätt ny. Utvecklingsavtalet gav också fackets medlemmar rätt till fem timmar facklig information per år på betald arbetstid. Aftonbladets ledarsida konstaterade, inte utan viss sorg, att detta var en betydelsefull rättighet i en tid då människors “många och ofta febrila fritidsaktiviteter” gick ut över tid som annars hade kunnat lagts på fackliga aktiviteter. “Det kan man beklaga men det är en realitet.”
”Priset”, skrev SAF:s förhandlare Göran Trogen i en sentida kommentar, “kan betraktas som lågt.” Avtalet fick med beröm godkänt i SAF:s styrelse, och har levt vidare sedan dess, även om det levt en alltmer undanskymd tillvaro. När avtalet nu återigen lyfts för diskussion är det inte av arbetsgivarna utan av LO och PTK som nu riktar strålkastarljuset mot avtalets skrivningar om kompetensutveckling — skrivningar med sin bakgrund i SAF:s rapporter från 1970-talet.