Är ett fackförbund vilken förening som helst?

Om kommunistiska smidesarbetare, nazistiska korrekturläsare, sverigedemokratiska lastbilschaufförer, och vem som egentligen ska få bestämma vem som får vara med i facket.

Transport tar fallet med den uteslutna sverigedemokraten till Europadomstolen, meddelade förbundet i går. Det var 2019 som förbundet uteslöt den sverigedemokratiske lokalpolitikern och lastbilschauffören Mats Fredlund, som därefter vände sig till domstol för att få uteslutningen upphävd. Han fick rätt i både tingsrätt och hovrätt; i fjol meddelade Högsta domstolen att man inte meddelade prövningstillstånd.

Frågan rymmer flera principiella dimensioner, och har debatterats en del på sina håll. Vad är egentligen ett fackförbund för typ av förening? Hur stor bestämmanderätt har föreningen över tolkning och tillämpning av sina egna stadgar? Hur stort skydd har den enskilde medlemmen mot godtycklig eller felaktig tillämpning av stadgarna? Och spelar det egentligen någon större roll i dag om man är med i facket eller inte?

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland, och kort därefter, den 18 december, reagerade LO med att skicka ut en cirkulärskrivelse till alla anslutna förbund. Budskapet var att kommunister skulle isoleras och att deras inflytande i den svenska arbetarrörelse motverkas. Inför val till förbundens styrelser borde, skrev LO, den fackliga parollen vara: “Ut med kommunisterna! Svenska arbetar som representanter för svenska arbetare!” Kommunister ansågs helt enkelt inte som pålitliga fackliga företrädare; deras lojalitet med Sverige och svenska arbetares intressen ifrågasattes.

Svenska Metallarbetarförbundet följde med ett eget påbud ungefär ett år senare, i januari 1940, med budskapet att kommunister skulle förvägras möjligheten att inneha förtroendeuppdrag inom förbundet. Beslutet var omdiskuterat, även inom förbundets ledning, särskilt efter att Nazityskland invaderat Sovjetunionen och den allmänna opinionen i landet gentemot kommunisterna börjat svänga. Vissa ledamöter av Metallarbetarförbundet styrelse ansåg det regelvidrigt att förvägra kommunister möjligheten att vara förtroendevalda, när de samtidigt hade rätten att vara medlemmar, och dessutom fanns representerade i Sveriges riksdag.

Metallarbetarförbundet uteslöt inte regelmässigt kommunister, även om de inte vid denna tidpunkt hade möjligheten att bli förtroendevalda. Men man agerade kraftfullt mot de som var kritiska mot den rådande politiska linjen. Till smidesarbetarnas sektion av Metallarbetarförbundet tillhörde en man, som vid ett fackligt möte ansett att cirkulärskrivelsen skulle lämnas utan avseende - ett förslag till beslut som också bifölls av sektionens medlemmar, till förbundsledningens förtret. Smidesarbetaren betraktades av förbundet som aktiv kommunist, även om han själv förnekade detta, och blev i april 1941 utesluten för bristande lojalitet mot förbundet.

Smidesarbetaren fann sig inte i detta, utan tog frågan till domstol. Vare sig rådhusrätt, hovrätt eller Högsta domstolen fann, efter att ha läst och tolkat förbundsstadgarna, att Metallarbetarförbundet haft skäl att utesluta mannen, och beslutet upphävdes: “I målet är icke visat, att G. B. L. låtit komma sig till last förfarande av beskaffenhet som jämlikt stadgarna för förbundet berättigat förbundets styrelse att utesluta G. B. L. ur förbundet.” (NJA 1945 s. 290)

Ett parallellt fall, om än med andra ideologiska förtecken, prövades av Högsta domstolen året därpå. Då handlade det om en korrekturläsare, medlem i Svenska typografarbetarförbundet, som också tillhörde Socialistiska partiet. Detta parti hade sina rötter i de så kallade Kilbomskommunisterna, men hade vid denna tid utvecklats till ett nationalsocialistiskt parti. 1942 uteslöts korrekturläsaren ur sitt fackförbund, som i domstolen motiverade sitt beslut på rent ideologiska grunder: “Enligt den nationalsocialistiska samhällsåskådningen funnes icke något utrymme för självständiga fackliga organisationer inom arbetarvärlden. I de totalitära staterna hade dessa fackliga organisationer ställts under ledning och kontroll av nationalsocialistiska partimedlemmar eller statens organ och således hindrats från att utöva någon självständig verksamhet. En person kunde därför icke gärna arbeta för en facklig organisations framgång och utveckling samtidigt med att han vore medlem i en nationalsocialistisk organisation, vilken direkt motarbetade de fackliga intressena.” (NJA 1946 s. 83)

Korrekturläsaren anförde å sin sida: “Det vore uteslutet att åt en facklig instans skulle kunna inrymmas befogenheten att betygsätta de politiska partiernas syften och karaktärer. I förevarande fall hade överstyrelsen vänt sig mot en åsiktsriktning vilken av personliga eller andra skäl synbarligen vore särskilt misshaglig för dess ledamöter, medan man tilläte anhängare av andra partier, som ingalunda förklarat sig vilja verka för samhällets omdaning på socialistisk grundval, att kvarstanna såsom medlemmar i förbundet. Det syntes uppenbart att överstyrelsen genom en dylik godtyckligt tillgripen uteslutningsprocedur handlat i strid mot sin stadgeenliga skyldighet att på bästa sätt tillvarataga och värna alla lojala medlemmars intressen. En icke fackligt organiserad eller ur vederbörande förbund utesluten person betraktades inom arbetarkretsar såsom en nära nog illojal medborgare, vilken praktiskt taget vore avstängd från möjligheten att erhålla arbete inom sitt yrke. Så vore bl. a. och i största utsträckning fallet inom typografbranschen.”

Även i detta fall gick såväl rådhusrätt som hovrätt och Högsta domstol på den uteslutna medlemmens linje. Domstolarna fann inte att förbundet haft stöd i sina stadgar för sitt uteslutningsbeslut.

Men hur kommer det sig att svenska domstolar överhuvudtaget prövar frågan om en förenings tillämpning av sina egna stadgar? Är det ens en domstolsfråga? Är det inte snarare en intern föreningsangelägenhet? Det fanns varken då, under 1900-talets första hälft, eller nu någon lag som på ett sammanhållet sätt reglerar ideella föreningars verksamhet. En uteslutning av en påstått misskötsam grosshandlare ur Stockholms Kristna Ynglingaförening hade till exempel av Högsta domstolen 1931 befunnits vara en fråga som domstolen inte ville ha något med att göra; föreningen måste, på grundval av sin verksamhet, “anses äga själv avgöra frågan om medlem i angivna hänseenden brustit i sina skyldigheter mot föreningen och på grund därav borde ur densamma uteslutas”.

Att uteslutning ur en fackförening bedömts annorlunda beror också på arten av dess verksamhet, nu som då. En fackförening är nämligen, ur rättsväsendet synvinkel, inte vilken förening som helst, utan en förening där medlemskapet har materiell betydelse på annat sätt än medlemskapet i Stockholms Kristna Ynglingaförening (eller, för att ta ett betydligt senare fall - NJA 1990 s 687 - medlemskap i en orienteringsklubb). Inte minst gällde ju detta i äldre tider när det i högsta grad var som den förmodat nazistiske korrekturläsaren anförde i rätten till sitt försvar, att den som inte var med i facket “praktiskt taget vore avstängd från från möjligheten att erhålla arbete inom sitt yrke”.

Vilket för oss fram till den uteslutne sverigedemokratiske lastbilschauffören. Om inte en kommunistiska smidesarbetare och en nazistisk korrekturläsare fick uteslutas ur sina förbund på 1940-talet, varför skulle en sverigedemokratisk lokalpolitiker få uteslutas på 2020-talet? Tingsrätten och hovrätten följer den äldre rättspraxisen och menar att det fackliga medlemskapet har ett materiellt innehåll som innebär att beslut om medlemsärenden kan prövas rättsligt, och att förbundsstadgar ska ses som ett slags standardavtal som vid oklarhet i princip ska tolkas till fördel för den enskilda medlemmen (som ju bara har att acceptera stadgarna vid inträde i förbundet). Transport har å andra sidan argumenterat för att denna äldre rättspraxis måste ses i ljuset av den förändrade samhällsutvecklingen.

Vad betyder det? Ja, till viss del är förbundets uppfattning lätt att förstå. På 1930- och 40-talen innehöll till exempel många kollektivavtal klausuler om att arbetsgivaren vid nyanställning skulle ge företrädesrätt åt arbetare som var organiserade inom det avtalsslutande förbundet. Det handlade helt enkelt om en form av facklig arbetsförmedling, som stärkte fackförbundens uppbyggnad på bekostnad av oorganiserade arbetare, likväl som arbetare som var organiserade i minoritetsförbund (i första hand syndikalister). I takt med den offentliga arbetsförmedlingens uppbyggnad på 1950-talet förlorade dessa så kallade organisationsklausuler successivt sin betydelse, och i dag finns väl praktiskt taget inga rester av dem kvar i något kollektivavtal. Men på 1940-talet kunde konsekvenserna av en uteslutning ur facket vara brutala: dina möjligheter att söka och få arbete inom ditt yrkesområde blev kraftigt begränsade.

Transport framhåller också att en arbetsgivare numer är skyldig att tillämpa kollektivavtalets regler även på oorganiserade (utanförstående) arbetstagare, och att även dessa omfattas av de kollektivavtalade försäkringarna. Ett fackligt medlemskap 1941 är inte detsamma som ett fackligt medlemskap 2023 - om detta kan nog de flesta vara överens. Men betyder det att det fackliga medlemskapet saknar materiellt värde, och i princip är att jämställa med vilket föreningsmedlemskap som helst (som orienteringsklubben). Det är i alla fall en möjlig slutsats av Transports resonemang i målet.

Hovrätten höll inte med, utan menade att “det står det klart att medlemskap i en fackförening är av ekonomisk och praktisk betydelse för den enskilde medlemmen, även om betydelsen har förändrats över tid i takt med de förändringar som gjorts i regleringen av arbetsmarknaden och samhällsutvecldingen i övrigt”. Detta innebär, menade hovrätten “att det alltjämt för den enskilde medlemmen finns ett behov av att kunna få ett beslut om uteslutning prövat i domstol”.

Transport har ett intresse av att värna sina organisatoriska principer, liksom ett intresse att motverka inflytande från Sverigedemokraterna över förbundets politik. I sitt överklagande till Europadomstolen lär förbundet luta sig mot artikel 11 i Europakonventionen för mänskliga rättigheter och mot ILO-konventionens skydd för föreningsfriheten.

Men det är svårt att komma ifrån att förbundet, i syfte att motivera uteslutningen av den sverigedemokratiska lokalpolitikern, behöver spela ned det individuella värdet av ett fackligt medlemskap. Konsekvenserna av detta resonemang är värda att fundera över. För vill fackförbunden verkligen vara vilka föreningar som helst?