Ubers brittiska bakslag
Storbritanniens högsta domstol dömer att Ubers chaufförer är arbetstagare
Klockan 9.45 på fredagsförmiddagen, brittisk tid, meddelade Lord Leggatt vid Storbritanniens högsta domstol rättens enhälliga beslut i ett mål som pågått sedan 2016. Då, för fem år sedan, vände sig två av Ubers förare till en av de brittiska arbetsdomstolarna och krävde sin rätt till minimilön och betald ledighet enligt lag. Jag beskrev bakgrunden i mitt inlägg från i måndags. Arbetsdomstolen fann i första instans att förarna var arbetstagare och inte, som Uber hävdat, oberoende uppdragstagare. I dag, efter år av överklaganden, nådde den högsta instansen i det brittiska rättsväsendet samma slutsats.
Brittisk arbetsrätt gör en distinktion mellan “employees” och “workers”, det vill säga mellan anställda och andra arbetstagare. Anställda är de som ingått ett anställningsavtal, men även andra arbetspresterande parter kan betraktas som socialt likvärdiga anställda, utan att fördenskull omfattas av ett anställningsavtal. Det blir därför missvisande att beskriva det som att Ubers brittiska chaufförer befanns vara anställda. De ansågs inte ha rätt till vissa förmåner som bara tillkommer anställda, såsom anställningsskydd, medan de ansågs berättigade till förmåner som tillkommer alla arbetstagare, såsom minimilön och betald ledighet.
Likafullt är dagens dom en avgörande seger för gigarbetares rättigheter i Storbritannien och ett lika stort bakslag för Uber. Företaget har i målet argumenterat för att de endast tillhandahåller en plattform genom vilken passageraren ingår ett avtal med föraren, som innebär att det är föraren som ska bära ansvaret för att genomföra transporten. Ubers roll, enligt företaget, är enbart att stå för de tekniska lösningarna och att förmedla betalningen till föraren. Företaget menar att det ska betraktas som en ren bokningsbyrå, inte som en arbetsgivare.
Genom en detaljerad genomgång av arbetsvillkoren för förarna avfärdar domstolen Ubers argument på punkt efter punkt. Det är inte kontraktens utformning som ska avgöra huruvida någon ska betraktas som arbetstagare, utan de faktiska omständigheterna. Om det vore möjligt att kringgå arbetsrätten genom att träffa avtal skulle hela funktionen med skyddslagstiftning till förmån för en underordnad part undermineras, argumenterar domstolen: To do so would reinstate the mischief which the legislation was enacted to prevent.
Då spelar det heller ingen roll vad Uber skriver i sina användarvillkor, säger domstolen. Dels är det osannolikt att de flesta förarna ens läst villkoren, dels har de inte varit förhandlingsbara - och framför allt kan inte Uber diktera vilken lagstiftning som ska vara tillämplig.
Detta är inget revolutionerande, utan helt i linje med rättspraxis, både i Storbritannien och i många andra länder. Att målet gått så långt som till högsta instans får snarast ses som ett tecken på den relativa framgång som Uber och andra plattformsföretag under många år haft med att framställa sin verksamhet som något radikalt nytt och annorlunda, just i syfte att ducka arbetsrätt, skatterätt och andra regelverk.
Domstolen tittar bakom retoriken och finner fem omständigheter som avgör att förarna ska klassificeras som arbetstagare. Algoritmerna i Ubers app dikterar för det första priset för arbetet och förarna har inte rätt att acceptera ett högre pris från kunden än det som appen räknat fram. (Ett lägre pris kan i och för sig accepteras, om någon skulle vilja det, men för det fallet kommer Uber ändå att göra avdrag för sin andel om 20 procent utifrån det högre priset.)
För det andra bestämmer Uber ensidigt kontraktsvillkoren och lämnar inget utrymme för förhandling. Och för det tredje är det Uber som kontrollerar all relevant information inför en körning, samt, för det fjärde, dikterar avgörande delar av arbetsvillkoren. För det femte kontrollerar Uber kommunikationen mellan förare och passagerare, bland annat på så vis att föraren aldrig får kontakta passagerarna efter genomförd körning, om det inte handlar om att återlämna kvarglömda föremål. På så vis omöjliggör Uber att förarna skulle kunna agera som oberoende entreprenörer.
Uber har vidare hävdat att det faktum att förarna kunnat ta och avböja uppdrag i den omfattning de själva önskat talat för att de varit självständiga uppdragstagare. Högsta domstolen köper inte heller det argumentet. Det är fullt möjligt att vara arbetstagare och samtidigt arbeta flexibelt, poängterar domstolen. Även om du arbetar tillfälligt, så ska du vara tillförsäkrad rättigheter under tiden du arbetar.
Arbetstidens omfattning var också omtvistad i målet. Ska all tid, då förarna är aktiva i Ubers app, betraktas som arbetstid, eller endast tiden då de utför en körning? Även här dömer domstolen till arbetstagarnas fördel. Eftersom det får konsekvenser om en förare avböjer en förfrågan om en körning, så ska all tid i appen betraktas som arbetstid. Kontraktsförhållandet aktiveras så snart föraren loggar in, för att sammanfatta resonemanget.
2016 gav Arun Sundarajan, professor vid Stern School of Business i New York, ut boken The Sharing Economy: The End of Employment and the Rise of Crowd-Based Capitalism på MIT Press. För bara fem år sedan verkade det, åtminstone i vissa kretsar, som ett rimligt antagande att den så kallade delningsekonomin skulle innebära anställningsförhållandets död. Snart skulle vi alla vara våra egna, oberoende och fria att arbeta i den omfattning vi ville. De digitala plattformarna skulle lösgöra människans samarbetsförmåga och frigöra kreativitet.
Dagens dom i den brittiska högsta domstolen innebär att dessa profetior framstår som än mer nattståndna.