Flexibilitetsmyten
Även extraknäck kan bedrivas under ordnade och försäkrade former. Kollektivavtal erbjuder både utökad flexibilitet och större trygghet.
“Låt giggarna gigga”, var titeln på en krönika av docent Andreas Bergh, som publicerades på Svenskt Näringslivs sajt Arbetsmarknadsnytt i december i fjol. Med anledning av nyheten om Foodoras kollektivavtal med Transport häromveckan spreds texten på nytt. Krönikan ger prov på en förhållandevis vanlig argumentationslinje i frågan om hur den så kallade gigekonomin ska regleras, och är om inte annat läsvärd av den anledningen.
Bergh utgår från ett antal huvudsakligen korrekta iakttaganden. Anledningen till att människor tar arbete inom gigekonomin varierar, för många är giggandet ett sidojobb och alla är inte missnöjda med sina arbetsvillkor. När näringslivets forskningsinstitut Ratio i fjol publicerade en studie baserad på intervjuer med 34 matkurirer visade resultaten att merparten använde gigarbetet som en övergångslösning i brist på andra jobb och att majoriteten av de tillfrågade överlag var nöjda med sina arbetsförhållanden. En större och mer genomarbetat studie utifrån amerikanska förhållanden genomfördes på Boston College mellan 2011 och 2017 under ledning av sociologen Juliet B Schor. Hon har nyligen publicerat forskningsresultaten i en bok, After the Gig, som på ett större plan bekräftar ungefär samma mönster som Ratios rapport. Ju mindre beroende giggarna var av gigarbetet för sin försörjning, desto nöjdare var de med villkoren. Å andra sidan visar studien att gigarbete endast fungerar om det är just en sidoinkomst; de som är tvungna att förlita sig på gigekonomin för sin överlevnad uppger i betydligt högre utsträckning missnöje med både lön och arbetsförhållanden i övrigt. “Att vara beroende av plattformsarbete”, konstaterar Juliet Schor, “är inte ett hållbart sätt att förtjäna sitt uppehälle.”
När Eurofund undersökt inkomstnivåerna i plattformsekonomin har de också kommit till slutsatsen att giggandet för de allra flesta handlar om sidoarbete. Hur mycket gigarbetarna tjänar varierar kraftigt beroende på arbetets natur; de som är underordnade plattformarnas algoritmer vad gäller matchning och prissättning tjänar typiskt sett betydligt mindre än de som använder plattformarna mer självständigt för att hitta uppdrag där de kan sätta sina egna priser. Plattformsarbete kan helt enkelt varit väldigt många olika saker och rymmer ett brett spektrum av arbetsförhållanden, från arbete med hög grad av självständighet till arbete med hög grad av underordning. Det innebär också att diskursen lätt blir vilseledande när den fokuserar just på själva den tekniska plattformen som den definierande faktorn, och inte på arbetets innehåll. På så vis blir de mest dystopiska skildringarna av gigekonomin lätt bara en inverterad version av de mest utopiska. Lika osannolikt som det är att plattformarna kommer att befria vår kreativitet och revolutionera hela arbetsmarknaden till ett libertarianskt tech-paradis, lika osannolikt är det att vi alla snart kommer att vara underbetalda, överarbetade slavar under algoritmernas omänskliga tyranni. Det är överhuvudtaget svårt att avgöra gigekonomins faktiska storlek och utbredning, och därmed också svårt att analysera vilken långsiktigt strukturell påverkan den har på arbetsmarknaden i stort.
Men tillbaka till Andreas Berghs krönika. Bergh använder faktumet att gigarbete ofta handlar om extraknäck som argument för att det därmed inte skulle lämpa sig för kollektivavtalsreglering. Det är en svårbegriplig slutsats. Krönikan tycks bygga på antagandet att ett kollektivavtal per definition innebär minskad flexibilitet. Bergh skriver att fasta anställningar “inte är att föredra i alla lägen”, som om fasta anställningar var något som följde med automatik när ett arbete omfattas av ett kollektivavtal. I själva verket innebär kollektivavtal en möjlighet att ersätta de dispositiva delarna av lagen om anställningsskydd (LAS) med anställningsregler som är anpassade efter företagens verksamhet. Det är, som de flesta med någon erfarenhet av arbetsmarknaden vet, inte ovanligt med branschavtal som innehåller andra visstidsanställningsformer än lagens.
Berghs krönika spelar på en myt om att gigekonomin skulle kräva en alldeles särskild sorts flexibilitet som skulle göra den oförenlig med befintliga regelverk på arbetsmarknaden. Det liknar den argumentation som Uber använder sig av när de försöker påverka EU-kommissionen att införa en tredje kategori för gigarbetare, mellan arbetstagare och uppdragstagare. Kommissionen har nyligen inlett en konsultation i syfte att utreda om arbetsförhållandena i plattformsekonomin föranleder nya regleringar. Här väcks bland annat frågan om den tredje kategorin. Kommissionen konstaterar att det finns förespråkare för denna lösning som menar att det skulle kunna förbättra gigarbetarnas villkor och samtidigt bibehålla flexibiliteten, medan andra menar att det öppnar för regelundandragande och skulle få svåröverskådliga konsekvenser även för den övriga arbetsmarknaden.
Det vore ett misstag att tro att blotta förekomsten av en digital plattform för förmedling av arbete skulle innebära att alla existerande kategorier ställs på ända. Plattformsarbete kan, som sagt, vara många saker, men har onekligen öppnat för arbete präglat av en hög grad av underordning. Utmaningen ligger i att avgränsa just detta arbete och att analysera det i relation till befintlig skyddslagstiftning. Är denna tillräcklig eller otillräcklig? Är det möjligen så att lagstiftningen är tillräcklig, men att möjligheterna att kontrollera efterlevnaden i relevanta sektorer brister? Vad beror i så fall det på? Vilka åtgärder är ändamålsenliga och vilka är kontraproduktiva?
Under alla omständigheter finns det ingen anledning att anta att just plattformsarbete skulle vara av en sådan karaktär att det inte skulle kunna regleras genom kollektivavtal. Argumentet om flexibilitet bygger på en myt. Kollektivavtal innebär i själva verket en utökad flexibilitet — och samtidigt större trygghet, inte minst genom det avtalade försäkringsskyddet (pension, arbetsskada, omställning, efterlevandeförsäkring). Ett arbete måste kunna bedrivas under ordnade, försäkrade och kollektivavtalade former, även om det handlar om ett extraknäck, en deltidsanställning eller en visstidsanställning.